Father Angelo - Noshörningen

Idag är det exakt 20 år sedan jag blev katolik. Passar på att ge en liten hyllning till den präst som undervisade och förberedde mig för denna stora dag i Kehancha i sydvästra Kenya. Detta är ett utdrag från den kenyanska tidningen the Seed, december 2000.

"And there is hope. The story of a parish such as Kehancha, at the far corner to the north of the diocese, carries such hope. Bordering the Maasai Mara Game Reserve on Kenya's border with Tanzania, Our Lady Queen of Martyrs, Kehancha Mission, is a beautiful sight to behold. This is one of the very few self-supporting and, admittedly, best pastorally organised, churches of Western Kenya. Kehancha Mission is blessed with a unique pastor. His name is Fr. Angelo Insam, a Mill Hill missionary of Italian origin. But his Kuria people know him only as Fr. Kifaru. Paul Mumasi, Chairman of the Parsih Pastoral Council, readily explains the pet name. "Ukijua kifaru, utajua kwa nini tumempatia huyu Padre wetu jina hilo..." (If you know the rhino, you will know why we called our priest by that name.) When a rhino setsout on a charge, he doesn't care if a fire or a hundred-year old tree trunk is standing in his way. He charges, full speed, never for a second looking sideways or back. And it seldom retreats. That's our priest. When he puts his mind to a task, be it a development activity or a pastoral initiative, nothing shakes his resolve.

That name explains the genesis of the Mission among the Kuria. Angelo was parish priest of Isebania stretched out into the forest area toward the Maasai Mara, covering present-day Kehancha and Ntimaru.Yearning to reach out to the Kuria who felt left out in a diocece dominated by the Luo and the Gusii (Homabay was then still part of the wider Kisii diocece), Fr. Angelo set out on a lone and risky pastoral project. He started an outstation in Kehancha, with only seven Christians, and celebrated the first Mass in a butchery! They celebrated Mass in that butchery for six years.

In 1988 the late Bishop Charles Mugendi visited Ntimaru, an outstation nearest Kehancha, where he didn't have to celebrate apontifical Mass in a butchery! Catching the ear of the bishop, the area parish priest, Fr Angelo, whispered that he wished to start a parish at Kehancha. Bishop Mugendi almost burst out into laughter, telling his priest to simply forget it.The area was to wild, he explained. Ther were hardly enough Christians to warrant a parish and it didn't look like the Kuria were in a hurry to embrace Christianity. Added with extremely limited resources and bleak future for personnel, this would remain an impossible dream for a long time. But Fr. Kifaru, insisted. And the old bishop gave a reluctant blessing.

Maria Muhiri, an old widow who wasn't even then a Christian, offered land, seven hectares in all - free of charge! And the now slightly growing number of Christians put down their first church, admidst fierce opposition from locals, who feared that their land would be systematically grabbed by the Muzungu colonialist. The modest Christian community had to employ two drunks to guard the mission and their priest. For a while every one thought that this band of adherents to a "Western religion" were crazy. But they kept at it. Today, thirteen years later, the once wild terrain boasts a government district headquarter. Out of a population of 45,000 people, 6,000 are Roman Catholics of Kehancha Parish.

The Mission founded in a butchery is now a full fledged international village with Italian Pastor, Philippine and Indonesian Sisters and a newly assigned Fr. Charles Ochuoonyo from far North in Mawego Parish. They boast a convent, complete with a Formation House for Sisters, a nursery, primary school, girls' secondary school, polytechnic and rehabilitation centre for disabled stand on the grounds. And Sr. Melly Frondarina, with her Franciscan Sisters of Immaculate Conception, runs a dispensary and maternity unit. All have been the initiative of the Kuria people of Kehancha. With the help of a few benefactors and well wishers, the locals contribute funds, provide labour and personnael, and proudly display the work of their hands. A monument with the names of the pioneer Christians and heroes of Kehancha stands proudly at the centre of the mission.

It is the Primary School children who spell out the silent motto of this Mission in the jungle, translating it into song:
Tunaapa kulinda miseni yetu;
Miseni yetu tuliyopewa na Mungu
Hatutarudi nyuma; hatutachoka
/We vow to keep guard over our Mission;
Our Mission given to us by God;
No retreat, no surrender./

THAT is a song fit for a Diocesan anthem.

(Written by Kodi Barth, assistant editor of the Seed)

Bilder från invigningen av Heliga Familjens Katolska Kyrka i Ovanåker 11 juni 2016

Påven och patriark Kirill kommer till Ovanåker!

Två av världens största religiösa ledare, påven Franciskus och den rysk-ortodoxa patriarken Kirill, besöker i höst sensationellt lilla Ovanåker i södra Hälsingland. Redan förut har det varit klart att påven kommer att besöka Sverige i slutet av oktober. Det har länge spekulerats i om han ska besöka någon mer plats i Sverige än Lund och nu står det alltså klart. När påven fick höra att prinsessan Madeleines man Christopher O'Neill är katolik så ville han gärna besöka den provins som prinsessan är hertiginna över d v s Hälsingland. När påven, som är en inbiten korsordslösare, dessutom fick höra att en världsberömd krysskonstruktör är bosatt i Edsbyn, så valde han att planera in ett besök i en katolsk kyrkan nära denne crusiverbalist. Kyrkan som besöks blir alltså det nyligen inköpta församlingshemmet i Ovanåker som snart kommer att invigas under namnet Den Heliga Familjens Katolska Kyrka. På bilden ses Frasse och Krille lösa korsord tillsammans.

Ett annat gemensamt intresse hos påve Franciskus och den rysk-ortodoxa patriarken är bandy. Det var Kirill som smittade av sitt bandyintresse till sin argentinske vän. Påven har redan fått en favorit i Magnus Kuben Olsson (eller Magnum Cubum som påven föredrar att kalla honom). Han påminner lite om både Maradona och Messi menar han. När patriark Kirill fick höra om påvens planer att besöka en plats nära bandymetropolen Edsbyn så ville han naturligtvis hänga på. Även bandykyrkan Svenska Fönster Arena lär därmed få ett besök av potentaterna. Dessutom hoppas Edsbyns IF att kunna knyta ett antal ryska landslagsstjärnor till klubben tack vare den goda kontakten man fått med patriarken.

Kallar katoliker Jesus för Satans son?!

Ett påstående som cirkulerar i en del kretsar är att katoliker kallar Jesus för Lucifers son under sina mässor. I en liturgisk text vid påsk sjungs detta på latin: "Flammas eius lúcifer matutínus invéniat: ille, inquam, lúcifer, qui nescit occásum. Christus Fílius tuus," Detta påstås betyda "Flammande Lucifer som finner mänskligheten.Jag säger O Lucifer, som aldrig kommer att besegras. Kristus är din son, som kom tillbaka från helvetet; spred hans fredliga ljus och lever och regerar i världen utan slut."
Lucifer betyder ungefär ljusbärare eller morgonstjärna. Det översätts i Jesaja 14:12 med morgonstjärna (1917) eller lysande stjärna (2000) och syftar då på en babylonisk kung. En del kyrkofäder kopplade samman detta bibelord med texter om Satans fall och nu för tiden förknippar de flesta ordet lucifer med Djävulen.

En vanligare användning av ordet lucifer i bibeln syftar dock på....Jesus!
(2 Pet 1:19 "till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan.", Upp 22:16 "Jag är telningen från Davids rot och kommen av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan.")

En korrekt översättning av texten "Flammas eius lúcifer..." är snarare
"Må denna låga hittas alltjämt brinnande av Morgonstjärnan: den Morgonstjärnan som aldrig går ner, Kristus din Son..."

Filmer lika bra som böckerna!

Det är inte ofta man är nöjd med filmatiseringarna av ens favoritböcker, men här är ett undantag. Efter många års väntan så finns till sist dvd-boxen med 50-tals-filmerna om prästen Don Camillo med svensk text. Och filmerna är till min stora förvåning minst lika bra som böckerna. Don Camillo och hans trätobroder, den kommunistiske borgmästaren Peppone, lever i en liten stad vid Poslätten i norra Italien strax efter 2:a världskrigets slut, ständigt i luven på varandra. Stillsam finurlig humor. Den katolske prästen har hett humör och Kristus själv får ta honom i örat titt som tätt. Rekommenderar både böckerna och filmerna varmt. Författaren heter Giovannino Guareschi.

Ung man på bordell

"Den unge mannen som ringer på klockan på bordellen söker omedvetet efter Gud!"
Citatet är hämtat från en bok som jag just läst klart. "Fader Smith och den breda vägen" av Bruce Marshall. Boken handlar om en katolsk präst i Skottland och utspelar sig under 1900-talets första hälft. Lite anspråkslös smårolig humor á la Don Camillo, men kanske lite mörkare och dystrare ton. Man får lite förståelse för hur tröstlöst det måste vara ibland som katolsk präst, speciellt i ett anti-katolskt land som Skottland (eller Sverige?!). Det tog väldigt lång tid att läsa ut den, men det berodde inte på att den var tungläst. Tvärt om, den rullade på ganska lätt. Den långsamma lästakten orsakades mest av mitt arma huvud som inte klara av för långa lässtunder numera.Jag upptäckte Bruce Marshall genom en långfilm på tv-kanalen TCM för några månader sedan som utspelar sig under spanska inbördeskriget. "Blodig revolt" eller "The Angel Wore Red" som den heter i original, bygger på Marshalls roman "The Fair Bride" och handlar om en helig relik som påstås ha räddat en stad från Napoleons angrepp en gång i tiden. Både Francos allierade och republikanerna vill av olika anledningar få tag på reliken som hamnat i en avfällig prästs händer.
Bruce Marshall skrev sin första bok 1918 och sin sista 1988(!), så det blev en ganska diger lunta. Tyvärr verkar få vara översatta till svenska.

Du gamla du fria!

Äntligen fick Daudi utlopp för sina fosterlandskänslor när han fick sjunga svenska nationalsången då det var skolavslutning i Pingstkyrkan idag. Han har gnolat den dagarna i ända senaste veckan och vi andra familjemedlemmar har börjat bli lite less på sången. Varje kväll har han somnat till en cd med först Sven-Erik Magnussons version följt av Black Ingvars + två karaoke-versioner.Jag smög hem redan efter hans förskoleklass uppträdande i början. (Skolavslutningar är ju inte så där jättekul om jag ska vara ärlig) Rektorn hälsade välkommen och två sexor presenterade inslagen. Någon pastor såg jag inte till, men jag såg i programbladet att det hela skulle avslutas med "Den blomstertid nu kommer". Jag har inte hört om detta religiösa inslag har orsakat några våldsammare kravaller med kränkta föräldrar och barn. Det står väl i Ljusnan i morgon i så fall.

Aposteln

Igår kväll letade jag fram och tittade på en film som jag spelade in från tv för några år sedan. Filmen heter Aposteln och handlar om en ganska galen predikant som det strular till sig för ordentligt. Det låter ju som en av alla dessa tråkiga och förutsägbara schablonfilmer om ondskefulla och falska högerkristna, men icke denna! Första gången jag såg filmen var på Bio Kontrast, men då lyckades man kasta om filmrullarna i fel ordning. Det blev lite rörigt och man var lite osäker på om det skulle vara så eller inte. Att berätta en historia från början till slut i kronologisk ordning är ju nästan en dödssynd bland regissörer och författare numera. Robert Duvall har regisserat och spelar dessutom huvudrollen Sonny. (Sonnys åldrige mor spelas av June Carter, Johnny Cash fru) Som gammalt maranatabarn så känner man igen sig i scenerna från väckelsemötena och alla mer eller mindre tokiga predikanter. Men det hela känns äkta och beskrivs med värme. Musiken är helt underbar (producerad av David Mansfield).
90-talets bästa film? Ja, jag tror det!

Fadern, sonen och hushållerskan

Man visade en BBC-dokumentär på tv i kväll om en katolsk präst som hade fått barn med sin hushållerska på 70-talet. Förstår inte vad filmmakarna är så upprörda över. Tycker de att det är fel med sex utanför äktenskapet?! (Det tycker jag, så jag blir ledsen över vad de gjorde, men vill inte kasta någon sten som om jag vore syndfri.) Är inte filmmakarna bara stora hycklare? Skulle de kunna göra en dokumentär om vegetarianen som åt kött i hemlighet eller ett jehovas vittne som tog emot en blodtransfusion? Tråkigt öde för sonen så klart, men han fick ändå leva med båda sina föräldrar. Vad skulle ha varit den bästa lösningen? Jag vet inte vad Kyrkans praxis är om en präst erkänner ett faderskap. Osmakligt i alla fall av hushållerskan att skriva en bok och tjäna pengar på historien.

Nu kommer världens bästa månad, September!!!

Skolavgift

Idag firas Josef av Calasanz. Han var en spansk präst som 1597 grundade världens första avgiftsfria skola för fattiga barn.
Men fortfarande är skolavgiften en stor och besvärlig utgift i många länder som hindrar ungdomar att studera. Min fru kämpade med många extraknäck förutom jobbet på barnhemmet för att hjälpa sin lillebror att utbilda sig till polis. Att hjälpa en familj med skolavgiften tror jag är att bra sätt att lyfta dem ur fattigdom. Hjälp till självhjälp brukar man tala om. Här är några sidor där du kan göra en insats:

Trosgnistan: http://www.trosgnistan.se/skolfadder.html
Plan Sverige: http://plansverige.org/skolfadder
FN-förbundet: http://www.fn.se/skolmat
Bidra.nu: http://www.bidra.nu/index.html

Brevet från Nigeria

.
Våra präster i S:t Pauli församling i Gävle är båda från Nigeria. Häromdagen fick jag ett e-mail från kyrkoherden som skrev att han blivit rånad under en resa i hemlandet och snabbt behövde låna 1400 euro. Han skulle betala tillbaks när han kom hem igen.
Öh, är han i Nigeria!?, tänkte jag och varför skriver han på engelska han som är så duktig på svenska. Jag kollade med en bekant och han berättade att vår kyrkoherdes e-mail-adress blivit "kidnappad" av någon och att det ställt till mycket besvär för honom.

Jag förmodar att alla som har e-mail någon gång råkat ut för så kallade "Nigeriabrev". Man lovas en stor summa pengar om man hjälper någon, ofta en släkting till en nyss avliden, högt uppsatt person i Nigeria. Ca 48 miljoner(!!!) sådana bluffbrev skickas varje år från detta land som borde vara känt för sina fantastiska fotbollspelare och missionärer i stället.

Oas i öknen

Eric sken som en sol när han kom hem från fotbollsträningen igår kväll. Hans lag hade vunnit med 5-3 och Eric gjorde tre av målen!
Jag minns förra sommaren när hans lag vann skolornas fotbolls-turnering. Trots detta låg Eric och grät och slog nävarna i gräsmattan. Han hade ju inte gjort ett enda mål på hela dagen!
Hans bästa kompis försökte trösta Eric med att själv hade han inte gjort något mål på de fem åren han spelat knattefotboll. Kompisen satte också en igår. Jaa!

Mässa i Alfta idag. Det brukar vara mest bollnäsbor som kommer, men nu var det jämnt skägg mellan Alfta-Edsbyn-Bollnäs. (Bollnäs skyllde på magsjuka i laget, men de ska ju alltid skylla på något när de inte vinner;-)
Predikan handlade så klart om Uppståndelsen så här i påsktider. Fader Damian kunde berätta om en självupplevd uppståndelse när hans bror rapporterades dödad i biafrakriget, men sedan plötsligt dök upp därhemma. En hel del uppmuntrande ord för de som upplever prövningar också. Jag sög åt mig. Det var som att jag vilade mig en stund vid en oas i öknen.

Vägen hem - slutet

Tänkte bara knyta ihop säcken och avsluta historien om hur jag hamnade i Katolska Kyrkan. Men först lite romantik.

1993 hamnade jag åter igen på Komotobo Missionsstation som lärare åt missionärsbarnen. Jag var där i två år och blev bekant med en trevlig tjej på barnhemmet. Jag insåg så småningom att om jag skulle gifta mig så var det med henne. Om jag ville gifta mig överhuvudtaget var jag inte lika säker på. En viss dragning till klosterliv fanns faktiskt. Vid årskiftet 95/96 var jag ner och hälsade på i Kenya. Med stor vånda reste jag hem utan att ha friat, men när jag var i Sverige igen så stod allt plötsligt klart. Jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte friar till henne! Sagt och gjort. Jag skrev ett brev på knagglig kiswahili och sedan följde fyra nervösa veckor i väntan på svar. Svaret kom och det var "Ndiyo!"

Kort tid efter letade jag upp Gävles katolska församling i telefonkatalogen och tog kontakt med prästen där och berättade att jag ville bli katolik. Vi bestämde träff i kyrkan några dagar senare. Bland de första frågorna han ställde var om jag var gift. När jag svarade "-Nej, men snart!", så spred sig ett leende på hans läppar och han förklarade att man inte behöver konvertera om man ska gifta sig med en katolsk kvinna! Lite förvånad blev han när jag förklarade att min blivande hustru var kristen men inte katolik.
Jag började att besöka mässorna i Bollnäs och undervisas i katolsk tro. Under våren bestämdes det att bröllopet skulle stå i Komotobo och jag var inställd på att bo där resten av livet trots att jag inte hade något jobb där. Vi gifte oss i Maranatha Missions kyrka 27/7 -96. Undervisningen hade fått ett uppehåll men återupptogs av Father Angelo i Kehancha och 16/2 1997 så blev jag upptagen i Kyrkan. Min fru jobbade den dagen, så jag kände inte en kotte förutom Father Angelo i den smockfulla kyrkan. Det spelade ingen större roll eftersom jag alltid varit en ensamvarg och visste vad jag gjorde.

Innan jag konverterade fick jag höra av en av Komotobos missionärer att jag kanske skulle kunna få jobb på missionen, men att det naturligtvis skulle vara svårt om jag plötsligt blev katolik. Min stora dröm att kunna bilda familj, bo och jobba i Kenya var med andra ord nära att gå i uppfyllelse. Men jag gav ett snabbt nej till svar. Inget kunde stoppa mig nu när jag var så nära och jag ville inte ens fundera på saken. Jag var lite rädd att jag skulle ändra mig om jag började väga för- och nackdelar. Bättre fly än illa fäkta var mitt motto i den stunden.

Ofta får man höra resonemang om att olika samfund passar olika människor och en del menar att Katolska Kyrkan kanske passade mig bäst. Men så har aldrig jag resonerat. Jag har aldrig sökt efter en kyrka som passar min "smak". Jag har försökt finna det sanna och rätta oavsett hur bekvämt det skulle vara och om det faller mig i smaken. Det finns mycket som jag tycker fungerade bättre i Betel.
T ex. större engagemang bland medlemmarna, mindre stelt, duktigare predikanter (Fader Damian undantaget), lättsammare att ha med sig småbarn på gudstjänsterna m m. Fastan och bikten är ett par saker som jag tycker är väldigt jobbiga och obekväma i Katolska Kyrkan. Dessutom är det ju i mitt fall långt till närmsta kyrka. Att jag levt som "skogskatolik" har gjort att jag är pinsamt okunnig i många teologiska frågor och hur man rent praktiskt beter sig i mässan och det dagliga katolska livet trots 12 år som katolik. Men åter igen. Jag har aldrig, inte en sekund, ångrat mig!

12 år som katolik

Idag är det exakt 12 år sedan jag blev upptagen i Katolska Kyrkan. Det skedde i Kehancha i sydvästra Kenya. Jag kände inte en människa i den proppfulla kyrkan förutom Fader Angelo som gett mig undervisning några månader. Jag hade jobbat några år på en svensk missionsstation i närheten och gift mig med Ester som jobbade på barnhemmet där. Intresset för Katolska Kyrkan hade väckts 10-15 år tidigare hemma i Sverige. Steget kändes ganska stort att ta eftersom jag är uppväxt i en frikyrka med ursprung i Maranatarörelsen.

Fader Angelo är en missionär från italienska Tyrolen som arbetat ca 40 år i östra Afrika. (Först i Uganda tills en viss Idi Amin dök upp på scenen.) Han kallades Kifaru, Noshörningen, i Kehancha eftersom när en noshörning bestämt sig för något, så kan inget hindra honom på vägen mot sitt mål. I början var de sju kristna som firade mässa i ett slakteri! Tio år senare när jag upptogs där, var de ca 6000 med-
lemmar som samlas i en stor fin kyrka som syns flera kilometer bort.
Några veckor senare flyttade jag och min fru till Sverige. Jag besökte kyrkan igen nu i somras då jag hälsade på min släkt i trakten.
Men Fader Angelo var inte längre där. Efter Kehancha jobbade han fem år bland massajer innan han reste hem till Italien på grund av dålig hälsa. I höstas fick jag ett mail från honom där han skrev att han planerade att återvända till Kenya för nya uppgifter.

Jag har inte ångrat en sekund att jag tog steget till sist 16/2 1997. Lite obekvämt när de närmsta katolska kyrkorna ligger över tio mil bort, men vem har sagt att det ska vara lätt. Huvudsaken att det är rätt!

Be för påven!

Här hittar du en uppmaning till oss alla att be speciellt för påven
14-22:e februari.

http://katobs.se/nyh_novena_santasede.html

............................................................................

Påven hälsar!

Var på mässa i Gävle idag, men det var med en viss tvekan jag åkte de 14 milen med tanke på snöovädret. Jag och 6(!) eritreanska vänner fyllde min Volvo 740 och stack ändå till sist.

Det var S:t Pauli församlings festdag då vi firar Paulus omvändelse. Ärkebiskop Emil P Scherrig besökte oss. Han är nuntie i Norden (typ påvens ambassadör). Påven själv skickade hälsningar till oss genom honom! Nigerias ambassadör var också där, men huvudperson var en bandytokig bollnäsbo som blev upptagen i Kyrkan just idag. Hans dotter och tre andra konfirmerades också under mässan. Efteråt var det mat från världens alla hörn. (Men jorden har väl inga hörn?!)

Jag kom hem lagom till andra halvlek av VM-finalen i bandy. Sverige krossade ryssarna sista kvarten (6-1). Fem edsbyspelare blev världsmästare! "Halleluja, vi är från Byn!" som det heter i en av Redfarmers hejaramsor.

Fader Damian

Idag firade vi mässa i S:t Olofs Kapell. Fader Damian kom från Sörforsa där han firat mässa tidigare på dagen. Han var tvungen att skynda sig från kalaset de hade där för en av stöttepelarna i den utposten.
En del söndagar firar han fyra mässor! (Gävle+Söderhamn+Bollnäs +Gävle igen.) Inte att rekommendera egentligen, men det säger en del om ivern hos vår präst. Han är från Nigeria, pratar mycket bra svenska och har väldigt fina predikningar. De är enkla att förstå, men har ändå ett djup och man kan lätt tillämpa det han sagt i vardagslivet. Lite rädd är jag att han sliter ut sig. Hoppas att biskop Anders ordnar en hjälppräst åt S:t Pauli församling i Gävle snart. Predikan idag anknöt till fenomenet nyårslöften. Det var lätt att koppla ihop med min gnällighet och otacksamhet som jag gärna vill bli av med. Vi får se om knappt ett år om Fader Damians råd hjälpt mig i den kampen.

Vi var som vanligt ca 15 st samlade och vi hjälps åt med läsningar, böner, sånger och kollekt. Man behöver inte känna prestationsångest för att fixa ett "härligt möte", utan vi känner oss som en familj som samlas inför Gud och koncentrerar oss helt på Honom under mässan. Inga moderna inslag för att underhålla eller locka folk. Väldigt enkelt men ändå så rikt.