Bittra vita medelålders män från frikyrkan

Hjälp vad less jag blir på dessa svenska män i 40- och 50-årsåldern som växt upp i en frikyrka men som lämnat den och nu har ett tvångsmässigt behov av att förlöjliga och ta avstånd från den och framställa sig själva som svårt drabbade offer. Det mest grymma de anser sig ha blivit utsatt för verkar vara att de uppmanats av pastorer och andra församlingsmedlemmar att följa kristen sexualmoral. De gråtmilda berättelserna framförs ofta med ett maniskt svärande och mottas av deras chockade sekulärt uppfostrade vänner med gapande munnar, uppspärrade ögon och sorgset skakande på huvudet. Naturligtvis sticker de in några ord om att de ändå är tacksamma för att få ha tagit del av ett rikt musikliv eller liknande för att visa hur storsint man ändå är mot sina förövare som förstörde deras barndom.

Ulf Ekman

Jag hade väldigt svårt för denne man när han dök upp på 80-talet. Själva sättet att predika tyckte jag bara var raljant, manipulativt och fanatiskt. Teologiskt var det främst inställningen till rikedom-fattigdom, hälsa-sjukdom, framgång-lidande som jag hade invändningar mot. Det som jag tyckte var bra var väl inte mycket. Kanske hängivenheten och kaxigheten gentemot feminism, socialdemokrati och pacifism och andra heliga kor. Viljan att inte bara låta sig svepas med i rådande trender.

Jag minns att jag tänkte, vad bra det vore om all denna energi och engagemang kunde användas i ett mer sunt andligt sammanhang. Ärligt talat hade jag inte minsta förhoppning att detta skulle hända. Första tecknet att något var på väg att ske var väl när jag hörde om Peter Halldorfs dialog och samtal med Ulf. Jag har förstått senare att han även blivit god vän med vår katolske biskop Anders Arborelius. Jag är ganska säker på att det var Gud själv som ledde Halldorf och andra att börja ta dessa kontakter med Ulf.

Både Ekman, Halldorf och många andra har fått utstå väldigt skarp kritik från sina egna led för denna utveckling. På en del "kristna" bloggar är det en riktigt hätsk stämning mot framför allt Ulf. Den kritik jag kan ha viss förståelse för, är att Ulf verkar ha väldigt svårt att säga rakt ut att "Jag hade fel på 80-talet. Jag har ändrat mig." Och jag kan hålla med om att han är "på väg mot Rom" med stormsteg. Fast för mig är ju det bara något positivt...

Vägen hem

Jag ska berätta lite mer hur jag hamnade i Rom efter att ha startat i Maranata. Jag tänker inte slänga fram en massa argument varför jag tror Katolska Kyrkan har rätt medan Luther och Imsen hade fel, utan mest ge lite vinkar om varför jag drogs dit, sakta men säkert. Chesterton har en liknelse i en av sina deckarnoveller om att Gud är som en fiskare som tålmodigt väntar ut fisken när han en gång fått den på kroken.

Som sagt, uppväxt i en Maranataförsamling i Hälsingland. Man tog dock tidigt avstånd från Arne Imsen och bytte så småningom namn till Betel. (Men min lillebror är barnvälsignad av Imsen!) Mycket tungotal, bön för sjuka och profetiskt tal präglade församlingen på den tiden. Numera är den väl ganska lik en vanlig pingstförsamling och med i samfundet Evangeliska Frikyrkan.
Allt detta som hände på väckelsemötena som påstods vara övernaturligt tyckte jag var ganska jobbigt. Det var svårt att vara neutral, eftersom antingen var det något övernaturligt eller så var det en bluff. Om man var tveksam till det hela så ansågs det att man inte gett sig hän helt till Gud och behövde hjälp på traven. Jag ansåg nog redan i unga tonåren att det inte var äkta det som hände. Inte att gudstron inte var äkta, men just de karismatiska uttrycken. Det som hände trodde jag var, om inte en bluff, så i alla fall framkallade av mötesatmosfären och att man uppmuntrade varandra till att bete sig på ett visst sätt.
Det skulle vara ett svårt steg att ta att lämna församlingen, så jag stod ut och valde att bara gå på de möten som jag trodde skulle bli ganska sansade. Min tro på Gud blev underligt nog starkare under den här tiden, men det fanns helt klart en längtan till ett annat sammanhang där jag kunde slappna av mer. Människorna i församlingen tyckte jag om, men det som hände bakom predikstolen blev allt jobbigare, inte minst när man började bli inspirerade av Livets Ord på 80-talet. Det var då jag fattade beslutet att lämna vid lämpligt tillfälle.

fortsättning följer...