I lördags var det klassfest för oss naturvetare som gick ut gymnasiet på Torsbergsskolan i Bollnäs 1982. Festen var här i Edsbyn så det gick bra att vara med lite till och från trots att frugan jobbade kväll. Huvudvärk grumlade det hela som vanligt, men det var faktiskt riktigt roligt att träffa de som var där. Det var drygt 20 år sedan jag såg de flesta av dem. Några fick man till och med sitta och grunna i smyg på vem det var och vad de hette. Jag blev i alla fall igenkänd trots 40 kg extra och ändrad frisyr från burrigt, långt och okammat hår till tunnhårig och snaggad. Inte ens skägget lurade någon.
Lite stack det väl till när jag insåg att en tredjedel av de andra är läkare och en annan tredjedel chefer av något slag. Själv är man en arbetslös och sjuklig praktikant. Inte alltid livet blir som man tänkt sig. Kanske är det straffet för att jag var den ende som struntade i att skaffa studentmössa till examensdagen. Alltid bra att få tillfällen att ta en funderare över vad man vill med sitt liv se saker och ting med lite större perspektiv. Några saker kan jag se tillbaka med glädje på ändå. Framför allt åren i Kenya, familjen och att jag hittade hem till Katolska Kyrkan.
Visar inlägg med etikett skolavslutningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skolavslutningar. Visa alla inlägg
måndag 27 augusti 2012
onsdag 15 juni 2011
Du gamla du fria!
Äntligen fick Daudi utlopp för sina fosterlandskänslor när han fick sjunga svenska nationalsången då det var skolavslutning i Pingstkyrkan idag. Han har gnolat den dagarna i ända senaste veckan och vi andra familjemedlemmar har börjat bli lite less på sången. Varje kväll har han somnat till en cd med först Sven-Erik Magnussons version följt av Black Ingvars + två karaoke-versioner.
Jag smög hem redan efter hans förskoleklass uppträdande i början. (Skolavslutningar är ju inte så där jättekul om jag ska vara ärlig) Rektorn hälsade välkommen och två sexor presenterade inslagen. Någon pastor såg jag inte till, men jag såg i programbladet att det hela skulle avslutas med "Den blomstertid nu kommer". Jag har inte hört om detta religiösa inslag har orsakat några våldsammare kravaller med kränkta föräldrar och barn. Det står väl i Ljusnan i morgon i så fall.
Jag smög hem redan efter hans förskoleklass uppträdande i början. (Skolavslutningar är ju inte så där jättekul om jag ska vara ärlig) Rektorn hälsade välkommen och två sexor presenterade inslagen. Någon pastor såg jag inte till, men jag såg i programbladet att det hela skulle avslutas med "Den blomstertid nu kommer". Jag har inte hört om detta religiösa inslag har orsakat några våldsammare kravaller med kränkta föräldrar och barn. Det står väl i Ljusnan i morgon i så fall.
tisdag 24 maj 2011
Skolavslutningar i kyrkor
.
Äntligen ett riktigt bra inlägg i debatten om skolavslutningar i kyrkor. Jag har svårt med dessa mer eller mindre fobiska ateister som får panik om det får ske i en kyrka (och gärna åberopar en föga trovärdig omsorg för muslimer), men lika svårt för dessa pastorer som ser skolavslutningen som ett ypperligt tillfälle att evangelisera.
Här är Torgny Wiréns debattinlägg i Dagen idag:
En vän till mig jobbar som pastor i en frikyrka. För några år sedan blev kan kallad till skolan som låg i närheten. Den nya rektorn krävde att få läsa pastorns tal inför skolavslutningen och han ville ha det ord för ord. Pastorn berättade att de haft skolavslutning i kyrkan under många år och att samarbetet alltid byggt på ett ömsesidigt förtroende. Rektorn blev irriterad och förklarade att han faktiskt var ansvarig för det som sades och gjordes under skolavslutningen och då måste han ha talet utskrivet i förväg - ord för ord. Då ilsknade också pastorn till. Med samma strama ton deklarerade han att han faktiskt var ansvarig för vad som sades och gjordes i hans kyrka. Därför ville han ha en utskrift av vad rektorn och alla andra skulle säga och göra under skolavslutningen. Och han ville ha det - ord för ord.
Rektorn bara stirrade på honom.
"Men det går ju inte", sa han. "Ni måste väl lita på oss!"
"Ja", sa pastorn. "Och då tycker jag att ni ska göra det också."
Det blev tyst några ödesmättade sekunder, de två männen såg på varandra. Sedan reste sig rektorn upp. De tog i hand. Och så blev det skolavslutning i kyrkan, byggt på ett ömsesidigt förtroende.
Jag tror det är någonstans i denna skärningspunkt som skolavslutningar hamnar. Givetvis har pastorn rätt. Vad som helst kan inte sägas och göras i en kyrka. På något vis står vi ansvariga inför både kyrkorummet och kyrkans långa tradition. Samtidigt har inte heller vi rätt att säga eller göra vad som helst på en skolavslutning. Vi måste anpassa oss efter de som är där. De får inte kränkas eller pressas in i ett hörn. Och detta är ingenting nytt. Paulus klagade över att han tvingades servera mjölk till församlingen i Korinth, eftersom de inte klarade av någon fast föda. Och Jesus sa till sina lärjungar att han hade mycket mer att säga, men de inte förmådde ta emot det. Rimligtvis måste det betyda att allt varken kan eller får sägas på en skolavslutning. Men det finns ändå mycket av mjölk, som alla faktiskt kan ta till sig.
Om det blev så att vår familj flyttade till ett muslimskt land skulle jag inte ha några som helst svårigheter att låta våra barn följa med sina kamrater till en moské för skolavslutning. Inte heller att de lyssnade till en imam. Vad jag däremot skulle ha svårare för var om imamen uppmanade alla skolbarn att be. Och att även mina barn tvingades falla på knä i muslimsk prostration vänd mot Mecka. Åtminstone för mig skulle detta vara provocerande. Och om jag upplever en sådan sak provocerande, så vill jag heller inte utsätta andra för motsvarande provokation. Därför har jag inte med någon form av bön på en skolavslutning. Och inte heller "välsignelsen". Dessutom är jag noga med att fundera igenom vad jag ska säga. Jag vill inte kränka någon. Inte muslimen. Inte ateisten. Och heller inte Jehovas vittnet. Däremot vill jag ge något till dem, någonting som de kanske ändå skulle kunna ta emot.
För mig är talet på skolavslutningen ett av de mest avancerade uppdragen jag ställs inför som präst. Under fem minuter ska jag försöka säga någonting som berör och fängslar, som lyfter och vidgar. Uppdraget är att ge något till alla. Elever, lärare och föräldrar - oavsett vilken bakgrund eller tro de har. Precis som överallt annars i livet erbjuds inga omtagningar. Jag får helt enkelt ingen andra chans. Tillsammans med en handfull riktigt svåra begravningar är skolavslutningen det jag våndas mest för under hela året. Och samtidigt är det en av de saker som kittlar allra mest. Jag vill verkligen att det ska bli något riktigt bra.
Jag tror på skolavslutningar i kyrkan. Också i ett mångkulturellt Sverige. Men de måste ske på allas villkor. Och med stor hänsyn till dem som alltid varit kyrkans riktmärke - minoriteten, de som i detta sammanhang är de svagaste.
Torgny Wirén
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=261737
Äntligen ett riktigt bra inlägg i debatten om skolavslutningar i kyrkor. Jag har svårt med dessa mer eller mindre fobiska ateister som får panik om det får ske i en kyrka (och gärna åberopar en föga trovärdig omsorg för muslimer), men lika svårt för dessa pastorer som ser skolavslutningen som ett ypperligt tillfälle att evangelisera.
Här är Torgny Wiréns debattinlägg i Dagen idag:
En vän till mig jobbar som pastor i en frikyrka. För några år sedan blev kan kallad till skolan som låg i närheten. Den nya rektorn krävde att få läsa pastorns tal inför skolavslutningen och han ville ha det ord för ord. Pastorn berättade att de haft skolavslutning i kyrkan under många år och att samarbetet alltid byggt på ett ömsesidigt förtroende. Rektorn blev irriterad och förklarade att han faktiskt var ansvarig för det som sades och gjordes under skolavslutningen och då måste han ha talet utskrivet i förväg - ord för ord. Då ilsknade också pastorn till. Med samma strama ton deklarerade han att han faktiskt var ansvarig för vad som sades och gjordes i hans kyrka. Därför ville han ha en utskrift av vad rektorn och alla andra skulle säga och göra under skolavslutningen. Och han ville ha det - ord för ord.
Rektorn bara stirrade på honom.
"Men det går ju inte", sa han. "Ni måste väl lita på oss!"
"Ja", sa pastorn. "Och då tycker jag att ni ska göra det också."
Det blev tyst några ödesmättade sekunder, de två männen såg på varandra. Sedan reste sig rektorn upp. De tog i hand. Och så blev det skolavslutning i kyrkan, byggt på ett ömsesidigt förtroende.
Jag tror det är någonstans i denna skärningspunkt som skolavslutningar hamnar. Givetvis har pastorn rätt. Vad som helst kan inte sägas och göras i en kyrka. På något vis står vi ansvariga inför både kyrkorummet och kyrkans långa tradition. Samtidigt har inte heller vi rätt att säga eller göra vad som helst på en skolavslutning. Vi måste anpassa oss efter de som är där. De får inte kränkas eller pressas in i ett hörn. Och detta är ingenting nytt. Paulus klagade över att han tvingades servera mjölk till församlingen i Korinth, eftersom de inte klarade av någon fast föda. Och Jesus sa till sina lärjungar att han hade mycket mer att säga, men de inte förmådde ta emot det. Rimligtvis måste det betyda att allt varken kan eller får sägas på en skolavslutning. Men det finns ändå mycket av mjölk, som alla faktiskt kan ta till sig.
Om det blev så att vår familj flyttade till ett muslimskt land skulle jag inte ha några som helst svårigheter att låta våra barn följa med sina kamrater till en moské för skolavslutning. Inte heller att de lyssnade till en imam. Vad jag däremot skulle ha svårare för var om imamen uppmanade alla skolbarn att be. Och att även mina barn tvingades falla på knä i muslimsk prostration vänd mot Mecka. Åtminstone för mig skulle detta vara provocerande. Och om jag upplever en sådan sak provocerande, så vill jag heller inte utsätta andra för motsvarande provokation. Därför har jag inte med någon form av bön på en skolavslutning. Och inte heller "välsignelsen". Dessutom är jag noga med att fundera igenom vad jag ska säga. Jag vill inte kränka någon. Inte muslimen. Inte ateisten. Och heller inte Jehovas vittnet. Däremot vill jag ge något till dem, någonting som de kanske ändå skulle kunna ta emot.
För mig är talet på skolavslutningen ett av de mest avancerade uppdragen jag ställs inför som präst. Under fem minuter ska jag försöka säga någonting som berör och fängslar, som lyfter och vidgar. Uppdraget är att ge något till alla. Elever, lärare och föräldrar - oavsett vilken bakgrund eller tro de har. Precis som överallt annars i livet erbjuds inga omtagningar. Jag får helt enkelt ingen andra chans. Tillsammans med en handfull riktigt svåra begravningar är skolavslutningen det jag våndas mest för under hela året. Och samtidigt är det en av de saker som kittlar allra mest. Jag vill verkligen att det ska bli något riktigt bra.
Jag tror på skolavslutningar i kyrkan. Också i ett mångkulturellt Sverige. Men de måste ske på allas villkor. Och med stor hänsyn till dem som alltid varit kyrkans riktmärke - minoriteten, de som i detta sammanhang är de svagaste.
Torgny Wirén
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=261737
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)