Mamma fick kämpa över 50 år med sin diabetes som hon fick i samband med första graviditeten vid 19 års ålder. (Hon var bara 24 år när hon födde sitt fjärde barn som då äntligen blev en flicka efter tre pojkar.) Hon var väldigt barnkär och det hade inte minst min familj stor glädje av i form av frekvent barnvaktande, då hon bodde bara drygt hundra meter från oss. Hon engagerade sig också för ortens "a-lag" och vårt hem besöktes ofta av personer från andra länder som bodde över hos oss. (Det brukade vara evangelister och liknande som besökte vår frikyrkoförsamling.) Ett par år bodde en kille från Kosovo hos mina föräldrar och han blev som en bror till oss. Men livet var inte speciellt rättvist mot henne och hon hade det mycket kämpigt sista åren med bland annat flera ben- och armbrott. Jag finner stor tröst i tron att det finns belöningar i himlen för de som haft det tufft denna sidan graven men ändå kämpat på och brytt sig så mycket om andras väl och ve.
