Kallar katoliker Jesus för Satans son?!

Ett påstående som cirkulerar i en del kretsar är att katoliker kallar Jesus för Lucifers son under sina mässor. I en liturgisk text vid påsk sjungs detta på latin: "Flammas eius lúcifer matutínus invéniat: ille, inquam, lúcifer, qui nescit occásum. Christus Fílius tuus," Detta påstås betyda "Flammande Lucifer som finner mänskligheten.Jag säger O Lucifer, som aldrig kommer att besegras. Kristus är din son, som kom tillbaka från helvetet; spred hans fredliga ljus och lever och regerar i världen utan slut."
Lucifer betyder ungefär ljusbärare eller morgonstjärna. Det översätts i Jesaja 14:12 med morgonstjärna (1917) eller lysande stjärna (2000) och syftar då på en babylonisk kung. En del kyrkofäder kopplade samman detta bibelord med texter om Satans fall och nu för tiden förknippar de flesta ordet lucifer med Djävulen.

En vanligare användning av ordet lucifer i bibeln syftar dock på....Jesus!
(2 Pet 1:19 "till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan.", Upp 22:16 "Jag är telningen från Davids rot och kommen av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan.")

En korrekt översättning av texten "Flammas eius lúcifer..." är snarare
"Må denna låga hittas alltjämt brinnande av Morgonstjärnan: den Morgonstjärnan som aldrig går ner, Kristus din Son..."

Två veckor i Komotobo

Komotobo med omgivning kan vara ett enda stort elände av malariamyggor, röda moln av damm, avsaknad av el, varmvatten och ens favoritmaträtter. Men det är också en plats fylld av gamla goda vänner, charmiga barnhemsbarn, vacker natur, fridfullhet, släktingar man så sällan har chans att träffa, fantastiskt roliga minnen från tiden där på 90-talet och chansen att visa att både kiswahilin och igikurian faktiskt sitter i rätt skapligt fortfarande.

Hela vår familj fick plötsligt möjligheten att åka till Kenya och hälsa på släkt och vänner när det osannolika priset på 2072:- per person dök upp. Våra barn har bara varit dit som små bebisar förutom Eric som även var dit som fyraåring. Svärmor Paulina visste inte att vi skulle komma, men hade bett intensivt till Gud att vi skulle komma till Kenya hela familjen så att hon skulle få träffa oss alla igen någon gång innan hon dör. Lite naiv bön måhända med tanke på vår skrala ekonomi och normalpriset för en resa för fem till Kenya. Men så helt plötsligt stod vi där på trappen till "DD's hus" på missionsstationen...

Två veckor blev kanske lite för lång tid för våra barn. Komotobo kan vara lite tråkigt också om man är tonåring, men jag och Ester njöt för fulla drag av att få träffa alla vänner i lugn och ro. Höjdpunkten för grabbarna var troligen safarin i Masai Mara. Själv avstod jag den eftersom det är så dyrt för turister. Pojkarna kom in på ett kompromisspris eftersom man hade svårt att tro att de var Esters barn. Tre kenyanska kusiner och en god vän följde med och naturligtvis chauffören Walter som säkert varit dit ett femtiotal gånger. Eric och David spelade fotboll nästan varje dag med barn i omgivningen medan Lucas mest satt inne och spelade datorspel. Tur att han fick lov att ta med sig laptopen, annars hade han nog dött av tristess. Mycket strul med resväskor var det också. Min saknades när vi anlände till Nairobi och hemma igen på Arlanda så saknades tre(!). Alla kom dock till rätta inom en knapp vecka.

För att sammanfatta det hela; En helt underbar och överraskande 50-års-present från Gud att vi fick göra den här resan.

Jag fördömer massakern(?!)

Obama och många med honom fördömer massakern i Oslo igår. Vad bra! Då gör jag det också! Men jag förstår inte vitsen med sådana uttalanden. Vill man förtydliga att man inte stöder dådet, utifall någon trodde det? Merkel säger att det tyska folket står bakom Norge. Jaha, tackar som bjuder! Folk tänder ljus och sänder tankar. Vem hjälper det? Jag tror på Gud, därför ber jag för offren, anhöriga och gärningsmannen. Det tror jag kan hjälpa dem. Organisationer runt om i världen erbjuder sina tjänster. Det hjälper också. Kanske tänder många ljus och ber. Kanske är ljuständningen ett substitut för bön. Man brukar inte be och vet inte hur man ska bete sig nu.

Kanske är det jag som blivit en cynisk, känslokall och grinig gammal gubbe. Jag tror faktiskt jag blev lite sådan efter åren i Kenya. Jag transporterade hem lik då och då, till de sörjande familjerna. Oftast var det samma dag som de avlidit, så jag kom med dödsbudet samtidigt. Det var riktigt hjärtslitande scener jag möttes av. För det mesta var det barn som avlidit.

Ännu en tanke. Hur länge dröjer det innan stå upp komiker börjar skämta om massakern?!