Fantastiskt spännande match på Tele2 Arena i lördags. Hälsingederby mellan Bollnäs och Edsbyn i SM-finalen i bandy. En underbar match att vinna men hemsk att förlora. (Antar jag, det fick jag ju aldrig veta. Det finns kanske någon bollnäsbo som kan intyga det...) Innan säsongen började i höstas var Edsbyn rankade 7-8 av alla elitserielag. Att vi tog SM-guldet i år måste var den största sensationen i mannaminne i svensk bandy. I semifinalen mot Sandviken var det helt klart SAIK som höll i taktpinnen, men Byn lyckades krångla sig ur deras järngrepp och tog sig till sin första final sedan 2009. Själva finalen blev ingen stor bandypropaganda men de sista 10 minuterna blev högdramatiska med två mycket omdiskuterade domslut. Först ett matchstraff på en Edsbyspelare för vad som såg ut som en klockren brytning och strax efter en straff till Byn som kanske var ett självförvållat fall där veteranen Daniel Liw påstås ha "spetsat" skridskon i isen när han dribblade sig till ett friläge. Hammarström satte straffen och sedan gjorde årets bästa värvning och Årets komet i svensk bandy, 20-årige Tuomas Määttä, en fantastisk soloräd och satte 3-1.
Detta var Edsbyns 18:e SM-final och vid samtliga finaler har Elis Johansson eller någon av hans två söner Ola och Hasse varit med som spelare eller ledare. Dessutom har det vid våra 9 senaste finaler blivit guld de 6 gånger vi haft finnar med i laget men förlust när vi varit utan.
Jag hade tänkt se finalen på tv i år men frugan och yngste sonen tjatade att de absolut ville dit så jag bestämde mig för att ta bilen åka ner till Stockholm. Det var deras första final på plats. För mig var det den nionde.
