Ett kulturarv att föra vidare?

Kan en del av bibliska historien som förmedlas med två ljudliga rapar räknas som ett kulturarv som bör bevaras?

Min morfar Kurra Lasse brukade till sin maka Gunborgs stora förtret med jämna mellanrum förtälja att "Absalom var en konungason. Uppstudsig var han mot sin fader!" ackompanjerat med två högljudda rapar vid början av orden Absalom respektive Uppstudsig.
(Min fru uppskattar mina och sonen Davids traderande av denna ramsa lika lite som Gunborg gjorde.)

Absalom var son till Kung David.
Han startade en revolt i Hebron, den forna huvudstaden och lyckades vinna folkets stöd i denna konspiration mot sin fader och intog Jerusalem men blev senare besegrad i Efraimskogen. I slagets slutskede red Absalom in i ett träd med långa grenar, hans långa hår fastnade i dessa, och hängande i trädets lövverk spetsades han till döds av faderns soldater. David sörjde honom djupt.

Mormor 100 år!

Idag skulle min mormor Gunborg fyllt hundra år. Jag tillbringade en mycket stor del av min barndom hos henne och morfar. Ofta sov jag över hos dem båda nätterna på helgerna. Bakelser från Sommars konditori på kvällarna framför tv:n. Mycket Nygammalt, Columbo och Baretta blev det. Efter Ring så spelar vi med Hasse Tellemar på lördagsmorgonen blev det våfflor med sirap eller lingonsylt blandat med grädde till lunch.




Gunborg var en mycket snäll och ganska försynt dam. Virkade och löste korsord. Aktiv i Socialdemokraternas kvinnoförbund. Hon jobbade på "Pojkhemmet" där grabbar som hamnat snett i livet bodde. Hon var mycket populär där har jag förstått. Hennes föräldrar bodde i Ovanåker och skötte om klockklämtningen åt Svenska kyrkan till dess klocktornet mekaniserades. Mormor och hennes syskon fick vara med och hjälpa till med det i unga år.

Mormor somnade in 16 augusti 2005, 88 år gammal, efter en stroke. Hon fick stroken samma dag som hon fått besked om att hon äntligen skulle få flytta till en lägenhet på bottenvåningen i stället för högst upp på Stallgatan 3A där hon bott i många år på gamla dar. Så förmodligen dog hon med ett leende på läpparna.

Pappa

Igår fick även pappa flytta hem, 82 år gammal. Bara två månader efter att mamma gick bort. Han fick dö hemma, precis som han ville.

Vad kan man säga om honom? Otroligt hjälpsam på alla sätt. Hett humör, men alltid snar att be om ursäkt för att ha brusat upp för mycket. Älskade att plocka bär, fiska och pyssla med sina knosor. Älskade sin frikyrkoförsamling och missionsarbetet den bedriver. (Han fick följa med Trosgnistans Mission till Kenya två gånger och se arbetet där.)

Älskade sina barn, barnbarn och övrig släkt och hjälpte som sagt alltid till, både när det behövdes och inte behövdes. Höll stenhårt på Edsbyn i den ädlaste av alla sporter, bandy, och fick vara med om det euforiska SM-guldet 2004 på plats på Studenternas i Uppsala. Hade många krämpor att kämpa med, speciellt njurstenar och ryggskott. Även stroker och hjärtproblem på äldre dar.

Mycket älskad och saknad!

Mamma äntligen hemma!

Igår var det begravning för min mamma Kerstin. Hon avled 19 januari, 74 år gammal, efter ha varit sjuk i många år och där vi inte haft någon riktig kontakt med henne och hon bara talat mycket sparsamt med enstaka ord som svar på frågor ibland. På ett sätt hade vi sörjt henne några år redan innan hon nu fick somna in. Även pappa kände det som en lättnad att hon till sist fick sluta jordelivet för någonting bättre.

Mamma fick kämpa över 50 år med sin diabetes som hon fick i samband med första graviditeten vid 19 års ålder. (Hon var bara 24 år när hon födde sitt fjärde barn som då äntligen blev en flicka efter tre pojkar.) Hon var väldigt barnkär och det hade inte minst min familj stor glädje av i form av frekvent barnvaktande, då hon bodde bara drygt hundra meter från oss. Hon engagerade sig också för ortens "a-lag" och vårt hem besöktes ofta av personer från andra länder som bodde över hos oss. (Det brukade vara evangelister och liknande som besökte vår frikyrkoförsamling.) Ett par år bodde en kille från Kosovo hos mina föräldrar och han blev som en bror till oss. Men livet var inte speciellt rättvist mot henne och hon hade det mycket kämpigt sista åren med bland annat flera ben- och armbrott. Jag finner stor tröst i tron att det finns belöningar i himlen för de som haft det tufft denna sidan graven men ändå kämpat på och brytt sig så mycket om andras väl och ve.

Tretton år sedan min svåger dog

Idag är det tretton år sedan min svåger David dog. Han var en av min frus fyra bröder och var alldeles nygift när han plötsligt dog vid ett åskoväder över Komotobo 2002. Min fru och vår fyraårige son var på väg till Kenya när det hände, om jag minns rätt precis den dagen de lämnade Arlanda. De visste inget när de anlände till Komotobo utan fick beskedet där.

David Chacha var en väldigt trevlig och driftig ung man som for runt och sålde skor med mera på olika marknader i sydvästra Kenya. Knappt tre år senare föddes vår tredje son som fick namn efter sin morbror.

På bilden ser ni David och Eric, när Ester och han besökte Kenya 1998.

Kusinträff

Har precis avverkat min första kusinträff någonsin. Vi var 37 kusiner från början på fars sida, men 3 har lämnat jordelivet. Alla andra förutom 3-4 stycken dök upp med respektive så vi var 58 personer samlade på Grängsbo Bygdegård. Den goda uppslutningen underlättades ju av att nästan alla bor kvar här i Hälsingland. Tidigare på dagen hade vår far funnits till hands i Fullsborn där Ståhlssläktens vagga står och fått besök och pratstunder med många av syskonbarnen.

På programmet stod förutom god mat, övningar i Ovanåkersmål, korsord om farmor och farfar och lite berättelser om dem, även ett överraskande besök av en okänd kusin som plötsligt dök upp. Hon hette Sirpa Ståhl och påstod sig vara dotter till den, som vi hittills trott, enda barnlösa av våra föräldrars syskon, farbror Tore.

Jag minns inte farfar och farmor så noga om jag ska vara ärlig fastän jag tillbringade en hel del somrar där uppe i Fullsborn. Farfar minns jag, förutom att han förstörde min femårsdag genom att dö just den dagen, lite grann från tältmötena. Han var föreståndare för pingstförsamlingen Sion och sedermera medlem i Smyrna. Huruvida han blev medlem i utbrytningen Maranata på 60-talet vet jag inte riktigt. Han brukade i alla fall ställa sig upp i bänkraden och profetera med en mäktig stämma. Historien förtäljer att undertecknad vid ett tillfälle blivit tillsagd på skarpen att var tyst på ett möte och att jag då lär ha pekat på en farbror i mötestältet som nyss profeterat, och med en hög klar pojkröst påpekat att "Han skriker ju!"
Farmor var, påstår mina kusiner, en supersnäll kvinna, men jag minns henne faktiskt mest för att hon brukade hota med käppen eller skrubben om man inte var tyst och snäll. Jag fick i alla fall veta i kväll att hennes stora passion var korsord och frågesporter. Då vet jag vad mina intressen kommer ifrån, även om jag hellre konstruerar kryss än löser dem.

Två veckor i Komotobo

Komotobo med omgivning kan vara ett enda stort elände av malariamyggor, röda moln av damm, avsaknad av el, varmvatten och ens favoritmaträtter. Men det är också en plats fylld av gamla goda vänner, charmiga barnhemsbarn, vacker natur, fridfullhet, släktingar man så sällan har chans att träffa, fantastiskt roliga minnen från tiden där på 90-talet och chansen att visa att både kiswahilin och igikurian faktiskt sitter i rätt skapligt fortfarande.

Hela vår familj fick plötsligt möjligheten att åka till Kenya och hälsa på släkt och vänner när det osannolika priset på 2072:- per person dök upp. Våra barn har bara varit dit som små bebisar förutom Eric som även var dit som fyraåring. Svärmor Paulina visste inte att vi skulle komma, men hade bett intensivt till Gud att vi skulle komma till Kenya hela familjen så att hon skulle få träffa oss alla igen någon gång innan hon dör. Lite naiv bön måhända med tanke på vår skrala ekonomi och normalpriset för en resa för fem till Kenya. Men så helt plötsligt stod vi där på trappen till "DD's hus" på missionsstationen...

Två veckor blev kanske lite för lång tid för våra barn. Komotobo kan vara lite tråkigt också om man är tonåring, men jag och Ester njöt för fulla drag av att få träffa alla vänner i lugn och ro. Höjdpunkten för grabbarna var troligen safarin i Masai Mara. Själv avstod jag den eftersom det är så dyrt för turister. Pojkarna kom in på ett kompromisspris eftersom man hade svårt att tro att de var Esters barn. Tre kenyanska kusiner och en god vän följde med och naturligtvis chauffören Walter som säkert varit dit ett femtiotal gånger. Eric och David spelade fotboll nästan varje dag med barn i omgivningen medan Lucas mest satt inne och spelade datorspel. Tur att han fick lov att ta med sig laptopen, annars hade han nog dött av tristess. Mycket strul med resväskor var det också. Min saknades när vi anlände till Nairobi och hemma igen på Arlanda så saknades tre(!). Alla kom dock till rätta inom en knapp vecka.

För att sammanfatta det hela; En helt underbar och överraskande 50-års-present från Gud att vi fick göra den här resan.

Kalas eller inte kalas, det är frågan!

Idag var jag på 90-årskalas för min faster Ella. Mycket trevlig gumma som jag brukade hälsade på då och då när hon bodde kvar uppe i Fullsborn, ståhlssläktens vagga. Tyvärr blir det aldrig av numera fastän hon bor på mycket närmre håll. Hon fick fina och välförtjänta hyllningar idag. Själv bidrog jag med ett litet korsord om jubilaren.

Om drygt en månad fyller jag själv 50, men jag kan inte bestämma mig om jag vill ha kalas, smita iväg på en resa eller göra något annat.

Visserligen var det trevlig fest idag men jag känner mig ganska trött och sliten efteråt fast jag bara varit gäst. Hur skulle det då bli om man ska arrangera festen och fixa och dona både före och efter. Hög risk för rejäl migrän som efterrätt. På plussidan skulle ju vara ett trevligt minne och ett tillfälle att träffa sina vänner. Har faktiskt blivit erbjuden gratis lokal.

Smita iväg på en flygresa då? Har kikat lite på billiga resor till Spanien, bland annat Barcelona, Sevilla och Alicante. Lite varmare och lite omväxling från Byn. Nackdelarna är en hel del restid, fixande med boende och större omkostnader. Tvungen att ta ut semesterdagar dessutom från min "sysselsättningsgaranti". (Ja, det heter faktiskt så.)
En bekants dotter från Komotobo(Kenya) ska visa sin film om kvinnlig omskärelse på en filmfestival i Frankfurt dagen före min högtidsdag. 316:- tur och retur med Ryanair. Nja, Frankfurt i februari låter väl inte så frestande vid närmare eftertanke.

Kanske det blir en tredje variant ändå. Lånar en bil och tar en liten dagstur bland småbyarna neråt Gävle eller Rättvik eller varför inte norra Hälsingland (Sörforsa?). Eventuell en övernattning någonstans. Jag avnjuter gärna speciella tillfällen i stillhet lite för mig själv.

Vilket det än blir så är det hög tid att bestämma sig. Ska låta det värka fram kommande vecka och fatta beslutet nästa helg.

Kurra-Lasse

Den här stiliga karln är min morfar Erik Larsson även kallad Kurra-Lasse. Fotot är en kopia på ett fotbollsidolkort som jag till min stora häpnad hittade på Tradera för några år sedan. Att morfar var en duktig idrottsman och sysslade med både fotboll, bandy, orientering och skytte med mera, visste jag redan. Men eftersom det bara var på lokal nivå han var stjärna så blev jag som sagt minst sagt förvånad när han dök upp som ett samlarkort på fotbollsstjärnor. Ännu mer förundrad blev jag när någon bjöd emot på tradera-auktionen. Vem i hela världen var det som så gärna ville ha ett idolkort på min morfar?! Jag vann budgivandet till sist med 87:-. Den som bjöd emot hade "Overland" som alias, mer vet jag inte. Det var visst en godisfabrik utanför Bollnäs som tryckte upp korten på spelare i Hälsingland. Tyvärr vet jag inte vart originalet tog vägen. Förhoppningsvis dyker det upp vid någon storstädning.

Morfar var en duktig slipare (Hälsinglands bäste enligt egen utsago) och älskade att fiska, plocka bär och snida till knosor. Han hade sina käpphästar som han var ganska tjatig med, till exempel att "Ingenjörer är de dummaste folk som finns!" eller "Åh, vad löjligt! De beter sig som småpojkar!", när fotbollsspelare kramade om varandra efter ett mål. Ett lite farligt missionerande av sina ideér var att han alltid hade en napp i fickan som han erbjöd rökande tonåringar som han mötte. "Sug på den här i stället", brukade han säga till dem. Underligt att han inte åkte på en snyting av någon hetlevrad ungdom.

När han och mormor hamnade i Ljusnan när de firade guldbröllop så skrev en kåsör en lång hyllning till Kurra-Lasse. Han skrev bland annat att; "Det vete fasen om du inte också introducerade bicycletas i Voxnadalen, långt innan VM-brassarna från 1958 bjöd också oss svenskar på sådana läckerheter."

Kôlbullar!

Risken med att göra för goda kôlbullar är att man blir utan själv. Det blev jag alldeles nyss när Lucas och hans kompis Kalle slukade de sista läckerbitarna.
Kolbulle är en gammal rätt som vi skogsarbetare brukade äta för att få mycket energi till det hårda arbetet vi utförde i vårt anletes svett.
Nä då, jag har aldrig jobbat i skogen. Far gjorde det däremot redan i unga år och det var han och min morfar, Kurra-Lasse, som introducerade mig i den ädla konsten att tillreda dessa delikatesser.
Vetemjöl, vatten och salt blandas till en tjock smet. Mycket margarin i stekpannan (egentligen ister) + gärna fläskbitar i. Jag brukar lägga i en extra klick margarin i mitten innan jag häller i smeten runt om. Då får jag extra mycket knapriga kanter. Sirap eller hjortronsylt är godast till tycker jag.På bilden ser ni svärmor prova en smakbit när hon var i Sverige häromåret.

Eric

Idag fyller vår förstfödde 12 år. Eric Chacha heter han (Selma Robi var det bestämt om det blivit en tjej). Envis som synden på gott och ont. Läste sin första Harry Potter nyss fyllda åtta år och har tagit de flesta simmärkena. (Hur orkar man simma 600 m klädsim utan att vila och med tjocka tanter överallt i bassängen?!) Han gillar att fiska också, helst med kastspö. Missar aldrig en fotbollsträning med pojklaget, men bryter nästan ihop om han missar en målchans.

Bandydramatik!

14-2 och en edsbyhörna på övertid.
DÅ kommer kvällens stora jubel!?!
Anslagstavlan visar nämligen att Västerås kvitterat mot Bollnäs efter ett underläge med 2-5 med åtta minuter kvar. Skadeglädje? Syskonkärlek? Det gjorde inte saken sämre att det var min kusins styvdotters före detta mans kusins son som kvitterade för Västerås. (Det är faktiskt sant. Jag har bra koll på min släkt!)

Kalas

Igår var det kalas med tjocka släkten hos oss för att fira Eric, snart tolv, och David som nyligen fyllt fem. Själv roade jag mig med att ha migrän och spy mest hela förmiddagen, men kravlade mig ner så småningom till festen för att genomföra den obligatoriska frågesporten.

Idag hade jag tänkt åka till Gävle med några vänner. Biskop Anders är där och firar mässa med oss, men min klena hälsa och tomma plånbok håller mig hemma.

En ny kulturtidskrift, Sankta Birgitta, kom med sitt första nummer idag. Den finns upplagd bland mina länkar här till vänster.

2-8, 3-7, 3-6 och 0-7

Mycket stordäng inom loppet av fyra veckor för mitt kära bandylag från Edsbyn och nedanför slutspelsstrecket på nionde plats efter ungefär en tredjedel spelad av elitserien. Inte blir det bättre av att det går bra för Bollnäs dessutom. Men till slutspelet går vi om det inte blir väldigt mycket skadeproblem. Blir inte ett dugg förvånad om vi kan krångla oss till en semifinal också, men där är det nog stopp i alla fall. Vi har ju ett antal dvd-filmer med de senaste årens framgångar att gotta oss med om vi inte når så långt i år.

Daudi Chacha

Idag fyller vår yngste son David 5 år. Lite tråkigt att inte vara hemmavid då, men jag ringde i alla fall och sjöng för honom i morse.

David Chacha fick sitt namn efter en morbror som så tragiskt omkom i ett åskväder för snart åtta år sedan. Min fru och vår äldste son Eric var ner till Kenya för att hälsa på några veckor och visste inget innan de kom fram och möttes av alla ledsna människor. Jag tror att han hade dött samma dag som de lämnade Arlanda.

David är helt fixerad av siffror nu för tiden. Han kan klockan skapligt, heltimmar, halvtimmar och kvartar. Innan dess var den ständiga frågan "Hur mycket är klockan?" Ibland klämde han in den lite luriga varianten "Hur mycket är klockan i morgon då?" När jag ringde hem förra veckan så var han sjuk. Febrig, hostig och mycket svag, så ville han ändå prata med pappa och frågade med ynklig röst i telefon; "Hur är det, pappa?" Ingen självömkan där inte!

Farsan

Min far har hunnit bli 76 år nu, men fortfarande brinner hans hjärta för både Betelförsamlingen och bandy. Han har haft problem med dålig rygg och njurstenar så länge jag kan minnas och efter en stroke för några år sedan så är han ganska svag. Pacemaker har han också sedan några år tillbaka. I unga år jobbade han i skogen och kan berätta mycket om livet vid kolmilorna och skogskojorna. Hett humör har han alltid haft, men är alltid snabb att be om förlåtelse när han brusat upp ibland. Han ställer alltid upp både med praktiska saker och ekonomiskt. Eftersom han varit väldigt aktiv med fiske, bärplockning, tältmöten m m, så är det nog rätt jobbigt för honom att inte orka lika mycket som förr. 1990 hälsade han på mig i Kenya. Det skulle vara en överraskning för mig, men min klantige storebror lyckades försäga sig i ett brev strax före hans ankomst. För några år sedan var han till Kenya igen för att lära ut hur man sätter upp mötestältet som Betelförsamlingen skickat ut. Det var väl inte alltid en fördel att ha en far som hade ansvaret för tältet under somrarnas tältmötesserier i Småland och Bollnäs m m. Man kom liksom aldrig undan det ganska tuffa jobbet.

Lucas Moherai

Idag fyller mellangrabben, Lucas Moherai, 10 år. Vi firar honom nästan hela veckan.
I lördags var släkten här, i morse firade brorsorna och vi föräldrar honom. På lördag kommer kompisarna.
Trevlig kille den där Lucas. Kommer sällan i konflikt med kompisar. (Desto oftare med lillebror i och för sig). Sitt namn fick han efter en söt pojke på barnhemmet, där Ester jobbade. Lucas har familjens snyggaste handstil, men husets stökigaste rum. Bred musiksmak; hårdrock, Michael Jackson, Queen, hip hop m m. Familjens morgontröttaste i konkurrens med sin mamma och lataste i konkurrens med sin pappa.

Av mig fick han en cd med Alice Cooper i present. Först på senare år har jag insett vilken cool man han är. När han dök upp på Waynes World, Mupparna och reklam för häftklamrar(!!), så insåg man vilken självdistans han har. Googla honom och låt er överraskas!

Ovanåkers Sockens Släktbok del II

Bläddrade i släktboken igen hos mina föräldrar. Jag hittade f.d. cykelhandlaren, skomakaren och kyrkvärden i Byn som var en riktigt rolig prick och gärna berättade ekivoka historier. Jag minns när jag var riktigt liten och pappa skickade mig att köpa ventilgummi till cykeln som han höll på att laga. Jag frågade efter "gummi åt pappa" och cykelhandlarn höll på dö av skratt och skämtade med mig en bra stund om detta. Varför, förstod jag inte förrän många år senare.

Jag la märke till hans farbror i släktboken. Han, en fattig bonde i Torrbergsbo, blev änkeman med åtta barn. Han gifte om sig och fick femton(15!) ungar till med den nya frun. Summa; 23 barn! Jag som har fullt upp med våra tre grabbar.
Jag letade upp min farmors farmor igen också, hon som dog i spetälska. Hennes farbror dog i samma sjukdom elva år innan hennes bröt ut. Hoppas att spetälska inte är något som kan finnas i generna. Det skulle var intressant att släktforska lite djupare om man hade tid och ork. Släktböckerna är ganska knapphändiga med uppgifter.

Spetälska i släkten!

Satt och bläddrade i Ovanåkers släktbok hos mina föräldrar i eftermiddags. Alltid hittar man något intressant. Idag upptäckte jag att min farmors farmor dog i spetälska! Spetälska har man väl bara i Bibeln eller någonstans långt härifrån? Brita Olofsson hade i alla fall sjukdomen i 18 år innan hon avled 1895.

Svärmor tvingas att fly hemifrån!

I sydvästra Kenya där min svärmor bor har det varit mycket oroligt sista tiden. Olika klaner i Kuria bråkar med varandra och minst tio människor har dödats. Min fru tror att det har politiska förtecken även om det mest tar sig uttryck i stöld av boskap och nedbrända hus. Svärmor har bott flera nätter i skogen men i natt tog hon sin tillflykt till kyrkan på Komotobos missionstation. Flera av de dödade är bekanta till Ester.
(På bilden ser ni svärmor och min far när hon var på besök i Sverige förra sommaren)
En förlust i fotboll känns inte längre så viktigt!