Betelförsamlingen provar nya vägar

Efter långa förhandlingar mellan styrelsen i Betelförsamlingen i Runemo och Katolska Stiftet i Stockholm har man sensationellt beslutat att kollektivt ansluta sig till Katolska Kyrkan. Liknande saker har hänt förut med framförallt anglikanska församlingar i Storbritannien, men detta får ändå anses som mycket överraskande. De församlingsmedlemmar som inte känner sig bekväma med beslutet får dessutom vänta i sju år innan ett utträde ur församlingen kan träda i kraft. "Vi vill inte att människor ska fatta förhastade beslut" säger Duve Davidskog i församlingsledningen, som bland annat ställde som krav att få bära en minst lika rolig hatt som påven.

Beslutet ska inte ses som en efterapning av Ulf Ekmans beslut tidigare i vår, utan detta har vuxit fram under en längre tid efter vissa påtryckningar från en tidigare medlem i församlingen som konverterade redan 1997. Personen i fråga vill dock vara anonym.

En annan anonym person i Betelförsamlingen som kallar sig Brobergaren från Arbrå är upprörd och menar att detta är "som om jag plötsligt skulle börja heja på Bollnäs i bandy." Självaste påven Franciskus låter hälsa "abril Día de los Inocentes" till sina nya bundsförvanter i Runemo.

Ulf Ekman avslöjade mörka sidor

Reaktionerna på Ulf och Birgitta Ekmans planer på att bli katoliker avslöjade en hel del mörka sidor hos några av mina vänner bland frikyrkorna i Sverige. Förmodligen finns det ett stort "mörkertal" av människor som tagit det hela med fattning, men många visade också sitt rätta jag när de talade om sorg, chock och svek och började älta gamla unkna fördomar och lögner om Katolska Kyrkan. Tydligen har många byggt sitt "hus på grus", dvs byggt upp det mesta av sin kristna tro på en karismatisk ledare.
Att man dessutom lyckats missa att Ulf Ekman närmat sig katolsk tro under lång tid är för mig en gåta. Vilken planet har man befunnits sig på de senaste tio åren?! Om Ulf blivit katolik på 80- eller 90-talet, så skulle jag ha förstått talet om chock och plötslig helomvändning. Nu var väl snarare frågan när och inte om de skull upptas i Katolska Kyrkan. Talet om respekt för och kärlek till oss katoliker har ju också visade sig vara tämligen tomma ord om man blev så ledsen och bedrövad av att någon blir katolik.
Det är i och för sig bra att man tar sig en funderare på vad man grundar sin kristna tro på, men risken finns att många känner ett mer eller mindre mekaniskt behov av att markera hur protestantiska de är för att lugna sig själv och sin omgivning. Många gamla rabiata antikatolska förkunnare gnuggar nog händerna och vinner säkert en del anhängare till sina mer sektliknande små församlingar.
Jag är fortfarande förvånad över förvåningen, chockad över chocken, sorgsen över sorgen och känner mig till och med en smula sviken av de som talar om svek.
En liten fundering till sist. Tänk om de väntat med att berätta om sina planer till tisdag om två veckor (1 april). Då skulle man kunna tala om förvirring och osäkerhet.

Ulf Ekman del 2

Oj vilken bomb och ändå så väntat på ett sätt. Att Ulf och hans fru Birgitta ska tas upp i Katolska Kyrkan alltså.

Man skulle kunna säga att det var Ulf och Livets Ord som satte igång min resa hem till Katolska Kyrkan en gång på åttiotalet. När min frikyrka började anamma det mesta av lärorna från Uppsala så kände jag att det var droppen. Jag orkade inte vara kvar längre i församlingen utan nu kommer det att spåra ur fullständigt, tänkte jag. Jag började fundera i banor att hitta ett andligt hem i ett annat samfund. Utan att vara vare sig teolog eller historiker så stod det ändå ganska snart klart för mig att Katolska Kyrkan var den ursprungliga. 1997 togs jag upp i Kyrkan efter moget övervägande och så här 17 år senare känns det lite som ödets ironi att Ulf och Birgitta också delar vår tro.

Välkommen hem Ulf, Birgitta och alla andra som valt att ta steget in i Moderkyrkan. Jag tror ni är medvetna om att ni kommer till en Helig Kyrka men som består av bristfälliga människor. "The Church is not a museum for saints, it's a hospital for sinners", som någon klok människa uttryckt det.

Ulf Ekman

Jag hade väldigt svårt för denne man när han dök upp på 80-talet. Själva sättet att predika tyckte jag bara var raljant, manipulativt och fanatiskt. Teologiskt var det främst inställningen till rikedom-fattigdom, hälsa-sjukdom, framgång-lidande som jag hade invändningar mot. Det som jag tyckte var bra var väl inte mycket. Kanske hängivenheten och kaxigheten gentemot feminism, socialdemokrati och pacifism och andra heliga kor. Viljan att inte bara låta sig svepas med i rådande trender.

Jag minns att jag tänkte, vad bra det vore om all denna energi och engagemang kunde användas i ett mer sunt andligt sammanhang. Ärligt talat hade jag inte minsta förhoppning att detta skulle hända. Första tecknet att något var på väg att ske var väl när jag hörde om Peter Halldorfs dialog och samtal med Ulf. Jag har förstått senare att han även blivit god vän med vår katolske biskop Anders Arborelius. Jag är ganska säker på att det var Gud själv som ledde Halldorf och andra att börja ta dessa kontakter med Ulf.

Både Ekman, Halldorf och många andra har fått utstå väldigt skarp kritik från sina egna led för denna utveckling. På en del "kristna" bloggar är det en riktigt hätsk stämning mot framför allt Ulf. Den kritik jag kan ha viss förståelse för, är att Ulf verkar ha väldigt svårt att säga rakt ut att "Jag hade fel på 80-talet. Jag har ändrat mig." Och jag kan hålla med om att han är "på väg mot Rom" med stormsteg. Fast för mig är ju det bara något positivt...

Vägen hem

Jag ska berätta lite mer hur jag hamnade i Rom efter att ha startat i Maranata. Jag tänker inte slänga fram en massa argument varför jag tror Katolska Kyrkan har rätt medan Luther och Imsen hade fel, utan mest ge lite vinkar om varför jag drogs dit, sakta men säkert. Chesterton har en liknelse i en av sina deckarnoveller om att Gud är som en fiskare som tålmodigt väntar ut fisken när han en gång fått den på kroken.

Som sagt, uppväxt i en Maranataförsamling i Hälsingland. Man tog dock tidigt avstånd från Arne Imsen och bytte så småningom namn till Betel. (Men min lillebror är barnvälsignad av Imsen!) Mycket tungotal, bön för sjuka och profetiskt tal präglade församlingen på den tiden. Numera är den väl ganska lik en vanlig pingstförsamling och med i samfundet Evangeliska Frikyrkan.
Allt detta som hände på väckelsemötena som påstods vara övernaturligt tyckte jag var ganska jobbigt. Det var svårt att vara neutral, eftersom antingen var det något övernaturligt eller så var det en bluff. Om man var tveksam till det hela så ansågs det att man inte gett sig hän helt till Gud och behövde hjälp på traven. Jag ansåg nog redan i unga tonåren att det inte var äkta det som hände. Inte att gudstron inte var äkta, men just de karismatiska uttrycken. Det som hände trodde jag var, om inte en bluff, så i alla fall framkallade av mötesatmosfären och att man uppmuntrade varandra till att bete sig på ett visst sätt.
Det skulle vara ett svårt steg att ta att lämna församlingen, så jag stod ut och valde att bara gå på de möten som jag trodde skulle bli ganska sansade. Min tro på Gud blev underligt nog starkare under den här tiden, men det fanns helt klart en längtan till ett annat sammanhang där jag kunde slappna av mer. Människorna i församlingen tyckte jag om, men det som hände bakom predikstolen blev allt jobbigare, inte minst när man började bli inspirerade av Livets Ord på 80-talet. Det var då jag fattade beslutet att lämna vid lämpligt tillfälle.

fortsättning följer...