Värmebölja i Sydpolen!

I tisdags kom vår förstfödde hem efter två veckor i Sydpolen.
Det har tydligen varit 25-30 grader varmt under hans vistelse där.
På bilden ser ni, tror jag åtminstone, nunnor som besökte Czestochowa och Krakow strax innan värmeböljan satte in vid Världsungdomsdagen i södra Polen. Eric for dit 19 juli med bara några dagars varsel eftersom några platser blivit lediga p g a återbud. Han verkar vara mycket nöjd med resan även om han första veckan bodde hos en polsk familj där ingen kunde engelska, ja det kunde knappt någon i den lilla byn.

Ca 450 ungdomar for dit från Sverige i en anordnad resa med tåg och färja och över en miljon kom från övriga världen. (Lite svårt att fastställa den siffran. Det talas faktiskt om ca tre miljoner!) Världsungdomsdagen är alltså ett möte för katolska ungdomar som anordnas på en ny plats i världen vartannat eller vart tredje år. 2019 anordnas det i Panama City!

Grattis fru Palm!

Om påven har namnsdag den "16:e" så har väl Alice Palm namnsdag på Palmsöndagen då. Alice var skolsekreterare på Torsbergsgymnasiet i Bollnäs när jag gick där i början av 80-talet. Hon var känd för sina stora tjusiga hattar och sitt glada humör. Hon gifte sig så småningom med vår stränge kemilärare Olle Palm. Jag stötte på dem igen ca tolv år efter att jag slutat de tre åren på naturvetenskapliga linjen. Då var Olle och Alice bosatta i Sörforsa i norra Hälsingland där de skötte om det katolska kapellet och tillhörande gästhem. Alice har som vana att bjuda på sopplunch efter mässan, vilket gör det extra roligt att besöka kapellet där ibland. Fader Damian kallar henne alltid "mamma". Numera bor denna pigga 82-åring i Edsbyn, men åker upp till Sörforsa när det firas mässa där. Vi gör sällskap till kyrkan i Alfta och Bollnäs ett par gånger i månaden och man får sig en trevlig pratstund med denna charmiga dam.

Ett års bloggande

Nu har jag bloggat i exakt ett år. Det har varit en viss terapi mitt i allt elände med migrän, ekonomisk kollaps och brysk behandling av Försäkringskassan. Vi får se om jag tar ett varv till. Tydligen ska man låta sina eventuella läsare få önska inläggstema när man fyller ett år som bloggare; så varsågoda att önska!

Lite kaotiskt igår när vi firade mässa i Bollnäs. Den inbokade kyrkan skulle ha luciasångsövning en timme efter vår mässa skulle börja. Normalt hade det nog gått, men nu skulle vi ha retreat med både bikt och undervisning och besök från en liten grupp karismatiska katoliker från Polen. Dessutom kom vår präst lite sent ifrån sin retreat i Söderhamn. Panik infann sig. Fader Damian ville absolut ha tag i en annan lokal för att slippa stressa igenom det hela. En vänlig dam från Kilafors räddade oss efter många om och men genom att till sist få tag på några missionsförbundare som lånade ut sin kyrka bara så där på studs utan förvarning. Imponerande snällt!

Fader Damien

Nej, rubriken syftar inte på vår kyrkoherde Fader Damian utan om den nyligen helgonförklarade missionären från Belgien, som levde bland spetälska på en ö i Hawaii på 1800-talet. Jag kan inte sova, så jag sitter och tittar på en mycket gripande men helt osentimental spelfilm om honom just nu. President Obama, som ju är uppväxt i (på?) Hawaii, uttryckte sin stora beundran för Fader Damien några dagar innan han helgonförklarades 11:e oktober. Författaren Robert Louis Stevenson (Skattkammarön, Dr Jekyll och Mr Hyde) reste dit strax efter Fader Damiens död och tog honom i försvar när han kritiserades. Gandhi sa sig vara inspirerad av honom och 2005 så valdes han till Belgiens störste man genom tiderna.

Om ett par timmar så åker jag till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för att kolla upp min migrän som aldrig vill bli bättre. Jag ska vara där i två veckor.
Både före och efter mässan igår i Bollnäs så bjöds jag på eritreansk mat och innan jag for hem så fick jag några underbara slängpussar från ettåriga Sabrina. Otroligt glad och trevlig familj detta, trots alla deras bekymmer med familjemedlemmar fängslade i hemlandet.

Ikoner

Mässa i Sörforsa idag.
Löste Melodikrysset på vägen dit. (Lite farligt att fylla i korsordet medan man kör!)
Så sant som Fader Damian ofta påpekar i sina predikningar; Mässan är en försmak av himlen! Efter mässan sopplunch hos Alice Palm som vanligt med trevligt småprat runt matbordet. Syster Xenia från Vitryssland sålde ikoner och andra religiösa föremål. (Hon pratar utmärkt svenska efter några års studier i detta exotiska språk i sitt hemland.) Jag köpte en vacker relief med julmotiv. Kanske en julklapp. Jag tycker om ikoner och andra religiösa bilder utan att vara speciellt insatt i ämnet.
De "tål att tittas på" och får en att rikta tankarna på rätt saker.

From så skorna ryker!

När vi knäböjde under mässa i Alfta idag så gick mina skor sönder. Det var inga skor som helst heller. Det var mina sandaler gjorda av bildäck som jag köpte i Kenya 1989. De har hållit i nästan 20 år med andra ord. Det påstås att de brukar gå i arv från far till son. Jag får väl laga dem så att Eric får ta över dem en vacker dag. Han är snart ikapp mig i fråga om skostorlek i alla fall. (Storlek 40 vid 11 års ålder!)

Jag säger som Ladysmith Black Mambazo sjunger:
"Rain, rain! Beautiful rain!".
Eller som Mark Heard sjöng:
"Rain can spoil your weekend or rain can save your life
Depending on who you are and what your thirst is like".

Brevet från Nigeria

.
Våra präster i S:t Pauli församling i Gävle är båda från Nigeria. Häromdagen fick jag ett e-mail från kyrkoherden som skrev att han blivit rånad under en resa i hemlandet och snabbt behövde låna 1400 euro. Han skulle betala tillbaks när han kom hem igen.
Öh, är han i Nigeria!?, tänkte jag och varför skriver han på engelska han som är så duktig på svenska. Jag kollade med en bekant och han berättade att vår kyrkoherdes e-mail-adress blivit "kidnappad" av någon och att det ställt till mycket besvär för honom.

Jag förmodar att alla som har e-mail någon gång råkat ut för så kallade "Nigeriabrev". Man lovas en stor summa pengar om man hjälper någon, ofta en släkting till en nyss avliden, högt uppsatt person i Nigeria. Ca 48 miljoner(!!!) sådana bluffbrev skickas varje år från detta land som borde vara känt för sina fantastiska fotbollspelare och missionärer i stället.

Oas i öknen

Eric sken som en sol när han kom hem från fotbollsträningen igår kväll. Hans lag hade vunnit med 5-3 och Eric gjorde tre av målen!
Jag minns förra sommaren när hans lag vann skolornas fotbolls-turnering. Trots detta låg Eric och grät och slog nävarna i gräsmattan. Han hade ju inte gjort ett enda mål på hela dagen!
Hans bästa kompis försökte trösta Eric med att själv hade han inte gjort något mål på de fem åren han spelat knattefotboll. Kompisen satte också en igår. Jaa!

Mässa i Alfta idag. Det brukar vara mest bollnäsbor som kommer, men nu var det jämnt skägg mellan Alfta-Edsbyn-Bollnäs. (Bollnäs skyllde på magsjuka i laget, men de ska ju alltid skylla på något när de inte vinner;-)
Predikan handlade så klart om Uppståndelsen så här i påsktider. Fader Damian kunde berätta om en självupplevd uppståndelse när hans bror rapporterades dödad i biafrakriget, men sedan plötsligt dök upp därhemma. En hel del uppmuntrande ord för de som upplever prövningar också. Jag sög åt mig. Det var som att jag vilade mig en stund vid en oas i öknen.

Detta är min älskade son. Lyssna till honom!

"Detta är min älskade son. Lyssna till honom." Det skulle man ju kunna säga om min yngste son Daudi. Han har redan kläckt ur sig många roligheter i sina dagar trots sin ungdom.
"Vem varé som sköt hon då?" var hans spontana fråga i somras när han hörde att farfars storasyster hade dött, 85 år gammal.


Annars är citatet hämtat från bibeln. Fader Damian predikade om det i dagens mässa i Uppståndelsens Kapell intill Alfta Kyrka. Ja, vem lyssnar vi på egentligen? Otroligt mycket tvingas ju mer eller mindre på en från olika massmedia. Vad mycket strunt man får i sig från framförallt tv, och det är rätt så naivt att tro att man inte påverkas av det. Jag tänker inte bara på dåliga underhållningsprogram utan även alla åsikter man pådyvlas av trångsynta journalister och programledare.
Fastetiden är en bra tid att ta sig en funderare över det. Vad eller vilka vill man påverkas av. Man kan faktiskt välja sina inspirationskällor och välja bort det man matar sig med av slö slentrian.

Vägen hem - slutet

Tänkte bara knyta ihop säcken och avsluta historien om hur jag hamnade i Katolska Kyrkan. Men först lite romantik.

1993 hamnade jag åter igen på Komotobo Missionsstation som lärare åt missionärsbarnen. Jag var där i två år och blev bekant med en trevlig tjej på barnhemmet. Jag insåg så småningom att om jag skulle gifta mig så var det med henne. Om jag ville gifta mig överhuvudtaget var jag inte lika säker på. En viss dragning till klosterliv fanns faktiskt. Vid årskiftet 95/96 var jag ner och hälsade på i Kenya. Med stor vånda reste jag hem utan att ha friat, men när jag var i Sverige igen så stod allt plötsligt klart. Jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte friar till henne! Sagt och gjort. Jag skrev ett brev på knagglig kiswahili och sedan följde fyra nervösa veckor i väntan på svar. Svaret kom och det var "Ndiyo!"

Kort tid efter letade jag upp Gävles katolska församling i telefonkatalogen och tog kontakt med prästen där och berättade att jag ville bli katolik. Vi bestämde träff i kyrkan några dagar senare. Bland de första frågorna han ställde var om jag var gift. När jag svarade "-Nej, men snart!", så spred sig ett leende på hans läppar och han förklarade att man inte behöver konvertera om man ska gifta sig med en katolsk kvinna! Lite förvånad blev han när jag förklarade att min blivande hustru var kristen men inte katolik.
Jag började att besöka mässorna i Bollnäs och undervisas i katolsk tro. Under våren bestämdes det att bröllopet skulle stå i Komotobo och jag var inställd på att bo där resten av livet trots att jag inte hade något jobb där. Vi gifte oss i Maranatha Missions kyrka 27/7 -96. Undervisningen hade fått ett uppehåll men återupptogs av Father Angelo i Kehancha och 16/2 1997 så blev jag upptagen i Kyrkan. Min fru jobbade den dagen, så jag kände inte en kotte förutom Father Angelo i den smockfulla kyrkan. Det spelade ingen större roll eftersom jag alltid varit en ensamvarg och visste vad jag gjorde.

Innan jag konverterade fick jag höra av en av Komotobos missionärer att jag kanske skulle kunna få jobb på missionen, men att det naturligtvis skulle vara svårt om jag plötsligt blev katolik. Min stora dröm att kunna bilda familj, bo och jobba i Kenya var med andra ord nära att gå i uppfyllelse. Men jag gav ett snabbt nej till svar. Inget kunde stoppa mig nu när jag var så nära och jag ville inte ens fundera på saken. Jag var lite rädd att jag skulle ändra mig om jag började väga för- och nackdelar. Bättre fly än illa fäkta var mitt motto i den stunden.

Ofta får man höra resonemang om att olika samfund passar olika människor och en del menar att Katolska Kyrkan kanske passade mig bäst. Men så har aldrig jag resonerat. Jag har aldrig sökt efter en kyrka som passar min "smak". Jag har försökt finna det sanna och rätta oavsett hur bekvämt det skulle vara och om det faller mig i smaken. Det finns mycket som jag tycker fungerade bättre i Betel.
T ex. större engagemang bland medlemmarna, mindre stelt, duktigare predikanter (Fader Damian undantaget), lättsammare att ha med sig småbarn på gudstjänsterna m m. Fastan och bikten är ett par saker som jag tycker är väldigt jobbiga och obekväma i Katolska Kyrkan. Dessutom är det ju i mitt fall långt till närmsta kyrka. Att jag levt som "skogskatolik" har gjort att jag är pinsamt okunnig i många teologiska frågor och hur man rent praktiskt beter sig i mässan och det dagliga katolska livet trots 12 år som katolik. Men åter igen. Jag har aldrig, inte en sekund, ångrat mig!

Fader Damian

Idag firade vi mässa i S:t Olofs Kapell. Fader Damian kom från Sörforsa där han firat mässa tidigare på dagen. Han var tvungen att skynda sig från kalaset de hade där för en av stöttepelarna i den utposten.
En del söndagar firar han fyra mässor! (Gävle+Söderhamn+Bollnäs +Gävle igen.) Inte att rekommendera egentligen, men det säger en del om ivern hos vår präst. Han är från Nigeria, pratar mycket bra svenska och har väldigt fina predikningar. De är enkla att förstå, men har ändå ett djup och man kan lätt tillämpa det han sagt i vardagslivet. Lite rädd är jag att han sliter ut sig. Hoppas att biskop Anders ordnar en hjälppräst åt S:t Pauli församling i Gävle snart. Predikan idag anknöt till fenomenet nyårslöften. Det var lätt att koppla ihop med min gnällighet och otacksamhet som jag gärna vill bli av med. Vi får se om knappt ett år om Fader Damians råd hjälpt mig i den kampen.

Vi var som vanligt ca 15 st samlade och vi hjälps åt med läsningar, böner, sånger och kollekt. Man behöver inte känna prestationsångest för att fixa ett "härligt möte", utan vi känner oss som en familj som samlas inför Gud och koncentrerar oss helt på Honom under mässan. Inga moderna inslag för att underhålla eller locka folk. Väldigt enkelt men ändå så rikt.

Mässa och bandy!

Idag firade vi mässa i Bollnäs Kyrka. Julsånger sjöngs på både franska och tigrinja. Julhälsningar gavs till varandra på ännu fler språk. Vi är 15-20 st varje mässa numera vare sig vi firar i Bollnäs, Alfta eller Edsbyn. Det känns så skönt att vara en så blandad grupp människor. (Lika bra att vänja sig i fall man tar sig till himlen;-) Fader Damian är en otroligt engagerad missionär från Nigeria. Hoppas fler i bygden vågar upptäcka Katolska Kyrkan, inte minst svenskar. Vi har ingen underhållning att bjuda på men det finns något annat (eller Annan!).

För några år sedan var vi bara 2-3 som kom. Vi hade en benjaminfikus i ett kapell som vi glömde att vattna över sommaruppehållet. Den verkade helt död när vi kom tillbaka på hösten. Vi fortsatte ändå att vattna den och efter några veckor började gröna blad komma. Likadant känns det med utposten Bollnäs. Vi hade förr bara en mässa i månaden och t o m den var i farozonen, men Fader Damian och vi andra kämpade på. Nu är vi som sagt ganska många och vi firar mässa tre gånger varje månad! Jag tror både Astrid och Isabella ler från sin himmel när de ser oss som tog upp manteln efter dem. Nästa mässa firas i S:t Olofs Kapell i Edsbyn lördagen 3/1, kl.15.30. Välkomna!

När jag tittade på den inspelade bandymatchen mellan Bollnäs-Edsbyn så upptäckte jag till min förvåning att jag satt och höll på Bollnäs! Märkligt! I övrigt kul med Sirius och bra publiksiffror idag. Tänk om Sirius får spela SM-final på Studenternas i mars! Märkligt med Bajen också med alla nya stjärnor. Förlust gång på gång. Med det laget borde man kunna leka hem SM-guldet. Det gör de kanske också till sist. Edsbyn och Västerås är väl de som kan hota, möjligtvis SAIK.