Father Angelo - Noshörningen

Idag är det exakt 20 år sedan jag blev katolik. Passar på att ge en liten hyllning till den präst som undervisade och förberedde mig för denna stora dag i Kehancha i sydvästra Kenya. Detta är ett utdrag från den kenyanska tidningen the Seed, december 2000.

"And there is hope. The story of a parish such as Kehancha, at the far corner to the north of the diocese, carries such hope. Bordering the Maasai Mara Game Reserve on Kenya's border with Tanzania, Our Lady Queen of Martyrs, Kehancha Mission, is a beautiful sight to behold. This is one of the very few self-supporting and, admittedly, best pastorally organised, churches of Western Kenya. Kehancha Mission is blessed with a unique pastor. His name is Fr. Angelo Insam, a Mill Hill missionary of Italian origin. But his Kuria people know him only as Fr. Kifaru. Paul Mumasi, Chairman of the Parsih Pastoral Council, readily explains the pet name. "Ukijua kifaru, utajua kwa nini tumempatia huyu Padre wetu jina hilo..." (If you know the rhino, you will know why we called our priest by that name.) When a rhino setsout on a charge, he doesn't care if a fire or a hundred-year old tree trunk is standing in his way. He charges, full speed, never for a second looking sideways or back. And it seldom retreats. That's our priest. When he puts his mind to a task, be it a development activity or a pastoral initiative, nothing shakes his resolve.

That name explains the genesis of the Mission among the Kuria. Angelo was parish priest of Isebania stretched out into the forest area toward the Maasai Mara, covering present-day Kehancha and Ntimaru.Yearning to reach out to the Kuria who felt left out in a diocece dominated by the Luo and the Gusii (Homabay was then still part of the wider Kisii diocece), Fr. Angelo set out on a lone and risky pastoral project. He started an outstation in Kehancha, with only seven Christians, and celebrated the first Mass in a butchery! They celebrated Mass in that butchery for six years.

In 1988 the late Bishop Charles Mugendi visited Ntimaru, an outstation nearest Kehancha, where he didn't have to celebrate apontifical Mass in a butchery! Catching the ear of the bishop, the area parish priest, Fr Angelo, whispered that he wished to start a parish at Kehancha. Bishop Mugendi almost burst out into laughter, telling his priest to simply forget it.The area was to wild, he explained. Ther were hardly enough Christians to warrant a parish and it didn't look like the Kuria were in a hurry to embrace Christianity. Added with extremely limited resources and bleak future for personnel, this would remain an impossible dream for a long time. But Fr. Kifaru, insisted. And the old bishop gave a reluctant blessing.

Maria Muhiri, an old widow who wasn't even then a Christian, offered land, seven hectares in all - free of charge! And the now slightly growing number of Christians put down their first church, admidst fierce opposition from locals, who feared that their land would be systematically grabbed by the Muzungu colonialist. The modest Christian community had to employ two drunks to guard the mission and their priest. For a while every one thought that this band of adherents to a "Western religion" were crazy. But they kept at it. Today, thirteen years later, the once wild terrain boasts a government district headquarter. Out of a population of 45,000 people, 6,000 are Roman Catholics of Kehancha Parish.

The Mission founded in a butchery is now a full fledged international village with Italian Pastor, Philippine and Indonesian Sisters and a newly assigned Fr. Charles Ochuoonyo from far North in Mawego Parish. They boast a convent, complete with a Formation House for Sisters, a nursery, primary school, girls' secondary school, polytechnic and rehabilitation centre for disabled stand on the grounds. And Sr. Melly Frondarina, with her Franciscan Sisters of Immaculate Conception, runs a dispensary and maternity unit. All have been the initiative of the Kuria people of Kehancha. With the help of a few benefactors and well wishers, the locals contribute funds, provide labour and personnael, and proudly display the work of their hands. A monument with the names of the pioneer Christians and heroes of Kehancha stands proudly at the centre of the mission.

It is the Primary School children who spell out the silent motto of this Mission in the jungle, translating it into song:
Tunaapa kulinda miseni yetu;
Miseni yetu tuliyopewa na Mungu
Hatutarudi nyuma; hatutachoka
/We vow to keep guard over our Mission;
Our Mission given to us by God;
No retreat, no surrender./

THAT is a song fit for a Diocesan anthem.

(Written by Kodi Barth, assistant editor of the Seed)

Vägen hem - slutet

Tänkte bara knyta ihop säcken och avsluta historien om hur jag hamnade i Katolska Kyrkan. Men först lite romantik.

1993 hamnade jag åter igen på Komotobo Missionsstation som lärare åt missionärsbarnen. Jag var där i två år och blev bekant med en trevlig tjej på barnhemmet. Jag insåg så småningom att om jag skulle gifta mig så var det med henne. Om jag ville gifta mig överhuvudtaget var jag inte lika säker på. En viss dragning till klosterliv fanns faktiskt. Vid årskiftet 95/96 var jag ner och hälsade på i Kenya. Med stor vånda reste jag hem utan att ha friat, men när jag var i Sverige igen så stod allt plötsligt klart. Jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte friar till henne! Sagt och gjort. Jag skrev ett brev på knagglig kiswahili och sedan följde fyra nervösa veckor i väntan på svar. Svaret kom och det var "Ndiyo!"

Kort tid efter letade jag upp Gävles katolska församling i telefonkatalogen och tog kontakt med prästen där och berättade att jag ville bli katolik. Vi bestämde träff i kyrkan några dagar senare. Bland de första frågorna han ställde var om jag var gift. När jag svarade "-Nej, men snart!", så spred sig ett leende på hans läppar och han förklarade att man inte behöver konvertera om man ska gifta sig med en katolsk kvinna! Lite förvånad blev han när jag förklarade att min blivande hustru var kristen men inte katolik.
Jag började att besöka mässorna i Bollnäs och undervisas i katolsk tro. Under våren bestämdes det att bröllopet skulle stå i Komotobo och jag var inställd på att bo där resten av livet trots att jag inte hade något jobb där. Vi gifte oss i Maranatha Missions kyrka 27/7 -96. Undervisningen hade fått ett uppehåll men återupptogs av Father Angelo i Kehancha och 16/2 1997 så blev jag upptagen i Kyrkan. Min fru jobbade den dagen, så jag kände inte en kotte förutom Father Angelo i den smockfulla kyrkan. Det spelade ingen större roll eftersom jag alltid varit en ensamvarg och visste vad jag gjorde.

Innan jag konverterade fick jag höra av en av Komotobos missionärer att jag kanske skulle kunna få jobb på missionen, men att det naturligtvis skulle vara svårt om jag plötsligt blev katolik. Min stora dröm att kunna bilda familj, bo och jobba i Kenya var med andra ord nära att gå i uppfyllelse. Men jag gav ett snabbt nej till svar. Inget kunde stoppa mig nu när jag var så nära och jag ville inte ens fundera på saken. Jag var lite rädd att jag skulle ändra mig om jag började väga för- och nackdelar. Bättre fly än illa fäkta var mitt motto i den stunden.

Ofta får man höra resonemang om att olika samfund passar olika människor och en del menar att Katolska Kyrkan kanske passade mig bäst. Men så har aldrig jag resonerat. Jag har aldrig sökt efter en kyrka som passar min "smak". Jag har försökt finna det sanna och rätta oavsett hur bekvämt det skulle vara och om det faller mig i smaken. Det finns mycket som jag tycker fungerade bättre i Betel.
T ex. större engagemang bland medlemmarna, mindre stelt, duktigare predikanter (Fader Damian undantaget), lättsammare att ha med sig småbarn på gudstjänsterna m m. Fastan och bikten är ett par saker som jag tycker är väldigt jobbiga och obekväma i Katolska Kyrkan. Dessutom är det ju i mitt fall långt till närmsta kyrka. Att jag levt som "skogskatolik" har gjort att jag är pinsamt okunnig i många teologiska frågor och hur man rent praktiskt beter sig i mässan och det dagliga katolska livet trots 12 år som katolik. Men åter igen. Jag har aldrig, inte en sekund, ångrat mig!

12 år som katolik

Idag är det exakt 12 år sedan jag blev upptagen i Katolska Kyrkan. Det skedde i Kehancha i sydvästra Kenya. Jag kände inte en människa i den proppfulla kyrkan förutom Fader Angelo som gett mig undervisning några månader. Jag hade jobbat några år på en svensk missionsstation i närheten och gift mig med Ester som jobbade på barnhemmet där. Intresset för Katolska Kyrkan hade väckts 10-15 år tidigare hemma i Sverige. Steget kändes ganska stort att ta eftersom jag är uppväxt i en frikyrka med ursprung i Maranatarörelsen.

Fader Angelo är en missionär från italienska Tyrolen som arbetat ca 40 år i östra Afrika. (Först i Uganda tills en viss Idi Amin dök upp på scenen.) Han kallades Kifaru, Noshörningen, i Kehancha eftersom när en noshörning bestämt sig för något, så kan inget hindra honom på vägen mot sitt mål. I början var de sju kristna som firade mässa i ett slakteri! Tio år senare när jag upptogs där, var de ca 6000 med-
lemmar som samlas i en stor fin kyrka som syns flera kilometer bort.
Några veckor senare flyttade jag och min fru till Sverige. Jag besökte kyrkan igen nu i somras då jag hälsade på min släkt i trakten.
Men Fader Angelo var inte längre där. Efter Kehancha jobbade han fem år bland massajer innan han reste hem till Italien på grund av dålig hälsa. I höstas fick jag ett mail från honom där han skrev att han planerade att återvända till Kenya för nya uppgifter.

Jag har inte ångrat en sekund att jag tog steget till sist 16/2 1997. Lite obekvämt när de närmsta katolska kyrkorna ligger över tio mil bort, men vem har sagt att det ska vara lätt. Huvudsaken att det är rätt!