Tänkte bara knyta ihop säcken och avsluta historien om hur jag hamnade i Katolska Kyrkan. Men först lite romantik.
1993 hamnade jag åter igen på Komotobo Missionsstation som lärare åt missionärsbarnen. Jag var där i två år och blev bekant med en trevlig tjej på barnhemmet. Jag insåg så småningom att om jag skulle gifta mig så var det med henne. Om jag ville gifta mig överhuvudtaget var jag inte lika säker på. En viss dragning till klosterliv fanns faktiskt. Vid årskiftet 95/96 var jag ner och hälsade på i Kenya. Med stor vånda reste jag hem utan att ha friat, men när jag var i Sverige igen så stod allt plötsligt klart. Jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte friar till henne! Sagt och gjort. Jag skrev ett brev på knagglig kiswahili och sedan följde fyra nervösa veckor i väntan på svar. Svaret kom och det var "Ndiyo!"
Kort tid efter letade jag upp Gävles katolska församling i telefonkatalogen och tog kontakt med prästen där och berättade att jag ville bli katolik. Vi bestämde träff i kyrkan några dagar senare. Bland de första frågorna han ställde var om jag var gift. När jag svarade "-Nej, men snart!", så spred sig ett leende på hans läppar och han förklarade att man inte behöver konvertera om man ska gifta sig med en katolsk kvinna! Lite förvånad blev han när jag förklarade att min blivande hustru var kristen men inte katolik.
Jag började att besöka mässorna i Bollnäs och undervisas i katolsk tro. Under våren bestämdes det att bröllopet skulle stå i Komotobo och jag var inställd på att bo där resten av livet trots att jag inte hade något jobb där. Vi gifte oss i Maranatha Missions kyrka 27/7 -96. Undervisningen hade fått ett uppehåll men återupptogs av Father Angelo i Kehancha och 16/2 1997 så blev jag upptagen i Kyrkan. Min fru jobbade den dagen, så jag kände inte en kotte förutom Father Angelo i den smockfulla kyrkan. Det spelade ingen större roll eftersom jag alltid varit en ensamvarg och visste vad jag gjorde.
Innan jag konverterade fick jag höra av en av Komotobos missionärer att jag kanske skulle kunna få jobb på missionen, men att det naturligtvis skulle vara svårt om jag plötsligt blev katolik. Min stora dröm att kunna bilda familj, bo och jobba i Kenya var med andra ord nära att gå i uppfyllelse. Men jag gav ett snabbt nej till svar. Inget kunde stoppa mig nu när jag var så nära och jag ville inte ens fundera på saken. Jag var lite rädd att jag skulle ändra mig om jag började väga för- och nackdelar. Bättre fly än illa fäkta var mitt motto i den stunden.
Ofta får man höra resonemang om att olika samfund passar olika människor och en del menar att Katolska Kyrkan kanske passade mig bäst. Men så har aldrig jag resonerat. Jag har aldrig sökt efter en kyrka som passar min "smak". Jag har försökt finna det sanna och rätta oavsett hur bekvämt det skulle vara och om det faller mig i smaken. Det finns mycket som jag tycker fungerade bättre i Betel.
T ex. större engagemang bland medlemmarna, mindre stelt, duktigare predikanter (Fader Damian undantaget), lättsammare att ha med sig småbarn på gudstjänsterna m m. Fastan och bikten är ett par saker som jag tycker är väldigt jobbiga och obekväma i Katolska Kyrkan. Dessutom är det ju i mitt fall långt till närmsta kyrka. Att jag levt som "skogskatolik" har gjort att jag är pinsamt okunnig i många teologiska frågor och hur man rent praktiskt beter sig i mässan och det dagliga katolska livet trots 12 år som katolik. Men åter igen. Jag har aldrig, inte en sekund, ångrat mig!
.
Hela familjen åker till Nederländerna i morgon för att hälsa på en bekant som bor i Tiel. Hon är född och uppvuxen i Kegonga, inte långt från Komotobo, frugans hemby i Kenya. Vi blir där i fem dagar och har inget speciellt inplanerat. Det blir nog ett besök på ett Zoo i närheten i alla fall. Innan flyget går i morgon kväll ska vi försöka se matchen mot Finland någonstans. Kanske blir det på flygplatsen i Skavsta eller på en pizzeria i närheten. Det kan bli tufft mot ett revanchsuget Finland. På tisdag ska vi försöka få tag på en tv som visar Hollandsmatchen. Skulle vara kul att se den på en holländsk pub i blågul utstyrsel. Lite synd att det är speluppehåll i holländska ligan när vi är där. Inte minst Eric skulle ha uppskattat att få se t ex Alexander Gerndt eller någon annan av alla svenska proffs där nere spela.
Idag fyller mellangrabben, Lucas Moherai, 10 år. Vi firar honom nästan hela veckan. 
Idag firas Josef av Calasanz. Han var en spansk präst som 1597 grundade världens första avgiftsfria skola för fattiga barn. 
27:e juli kallas Sjusovaredagen efter en gammal helgonlegend om sju kristna som gömde sig för kejsar Decius i en grotta. Kejsaren murade igen grottan och männen sov sedan i nästan 200 år då grottan öppnades igen! Enligt folkliga traditioner så kommer den som sovit länge idag att vara trött ett helt år framåt. Det sägs även att regn på Sjusovaredagen innebär regn i sju veckor framöver.
I somras var min svärmor Paulina på besök hos oss. Hon bor i Kenya, nära gränsen mot Tanzania. Hon var bland de första som blev medlem i Trosgnistans församling i den lilla byn Komotobo för cirka 40 år sedan. Hon hälsade på här för fem år sedan också strax innan David föddes. Då flög hon helt själv med byte i Bryssel och allt. Vet inte hur vi och hon vågade. Den här gången flög jag ner och gjorde henne sällskap på hitresan i alla fall. Hon är en liten krutgumma och kallas Mama Tinga Tinga därhemma. (Mamma Traktor.) Jag träffade henne första gången för snart 16 år sedan då hennes söta dotter bjöd hem mig. Dottern jobbade på barnhemmet på missionsstationen och jag var lärare för de svenska missionärsbarnen. Tre år senare var Paulina min mabiaara (svärmor på igikuria).