Slut på motstridiga sjukbesked?!

Nu ska det enligt Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson bli slut på motstridiga sjukbesked från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för sjuka människor i Sverige. Tills nu har FK kunnat neka sjukpenning för att man menar att den sjuke kan jobba 100%. På stolen bredvid (bokstavligt talat!) kunde en representant för Arbetsförmedlingen säga att den sjuke inte kan få a-kassa eller liknande för att man bedöms vara för sjuk för att jobba!

Att vara kroniskt sjuk är jobbigt nog. Att bli nekad sjukpenning trots detta gör det så mycket värre. Att sedan nekas a-kassa för att man sägs vara för sjuk för att jobba kan knäcka vem som helst!

Politiker försöker inbilla oss att de inte insåg konsekvenserna av den drivna politiken. Struntprat! Redan hösten 2005 lades flera motioner i riksdagen om att förhindra att sjuka människor skulle hamna "mellan stolarna" när FK och AF gör olika bedömningar.

"Motionerna om Myndigheters samverkan för sjuka" (Sf 367), "Samstämd målbeskrivning" (A368 6.3.1) och "Åtgärder för att undvika att människor hamnar mellan stolar" (A368 6.3.2) avslogs alla tre av den socialdemokratiska regeringen med stöd av Moderaterna, Centern och Folkpartiet. VARFÖR?!
Heder till Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet som reserverade sig mot beslutet.

Ohederliga dokumentärer del II; West Memphis Three

Nu har det hänt igen. Svt visar en dokumentär om fruktansvärda brott, i detta fall brutala mord på tre små pojkar. De som dömts för morden framställs i filmen som små oskyldiga lamm, medan åklagare, domare och anhöriga till offren utmålas som idioter eller till och med skyldiga till brottet. Ledargestalten för de tre dömda ungdomarna, Damien Echols, påstås vara utsatt förtal bara för att han bär svarta kläder, klottrar på väggar och gillar hårdrock.

I själva verket hade polisen redan innan morden hört rykten om att han och hans flickvän hade planer på att skaffa ett barn för att offra det(!). Han skickades därför till en psykiater, där han förnekar att han jagat en pojke med yxa men erkänner att han försökt riva ut ett öga på en klasskamrat och sugit blod från en annan pojkes arm. Han får diagnosen depression och självmordsbenägenhet och ordineras antidepressiv medicin. De andra två erkände morden för polisen och för medfångar i fängelset. Inget av detta kommer fram i dokumentären.

Återigen är det ett gäng kändisar som ser till att de kommer ut ur fängelset under märkliga omständigheter. (De bedyrar sin oskuld men erkänner sig skyldiga för att komma ut tidigare, ett så kallat "Alford plea"). Att Marilyn Manson och Johnny Depp är bland de mest aktiva i kampen för de morddömda är inget som direkt talar till ungdomarnas fördel . Likheterna med andra fall på senare år är påfallande. Se mitt tidigare inlägg i samma ämne från juni 2011.

http://marwamzungu.blogspot.se/2011/06/ohederliga-dokumentarer.html

Ohederliga dokumentärer

Jag har märkt en riktigt läbbig trend bland dokumentärfilmare på senare år. Man går ut och försvarar grova brottslingar och angriper offer och åklagare i starkt vinklade och partiska filmer. Här är några exempel: Roman Polanski (då 43 år) dricker 1977 en 13-åring full med champagne i Jack Nicholsons hus och har sedan samlag med henne. Polanski grips men smiter så småningom ur landet för att slippa en rättegång. I höstas sände svt en dokumentär (Polanski: Wanted and desired) av Marina Zenovich där man bagatelliserar övergreppet, svartmålar flickan och hennes mamma och lägger skulden på dem. Polanski har även fått ett starkt stöd bland många celebriteter i Hollywood.

Författaren Michael Peterson dömdes 2003 för mord på sin fru Kathleen. Jean-Xavier de Lestrade började att filma en dokumentär om mordet bara några veckor efter dödsfallet 2001 och följer familjemedlemmarna och hela rättegången. Återigen oerhört vinklat där åklagarna utmålas som Hin Håle själv. Att försvarets bild av "det lyckliga äktenskapet" spricker och Michael visar sig ha perversa sexuella aktiviteter mot betalning, vänds till hans fördel. Det är naturligtvis en attack från onda konservativa människor det handlar om. När man läser om fallet där opartiska personer skrivit, så känner man knappt igen sig.

Igår var det dags igen. En dokumentär på tv om en stackars liten rar utbytesstudent från USA som hamnar i italiensk fängelse horribelt anklagad för ett bestaliskt mord på sin rumskompis i Perugia. När man kollar upp det hela, så får man veta att hon och hennes medåtalade pojkvän sysslade med sadistiska sexlekar, ockultism och droger. Det finns en hel del bevisning mot dem och hon har till och med erkänt brottet i polisförhör. Men återigen utmålas åklagaren som ett monster. Dokumentären häromveckan om Phil Spector hade liknande drag och Julian Assange verkar även han ha tillräckligt med vänner i filmvärlden för att kunna få en hyllningsfilm tillägnad sig, där hans brott beskrivs på sådant sätt att offren förvandlas till de skyldiga skurkarna.

Just det är pudelns kärna som jag vill komma till; har du begått svåra brott, men är kändis, vänsterradikal eller pervers (helst alla tre kriterierna), så kan du lita på att dina gelikar inom filmbranschen fixar en dokumentärfilm som renar dig från all skuld i allmänhetens ögon.

Berlusconi

Jag har aldrig fattat det här med immunitet mot att straffas för sina brott, vare sig det gäller Berlusconi, Carl XVI Gustaf eller diplomater. (eller konstnärer, poliser och journalister!) Men jag följer gärna Chestertons hälsosamma form av konservatism som John F Kennedy parafraserade när han sa "Don't ever take a fence down until you know the reason why it was put up." Har letat efter argument för immuniteten, men inte hittat något annat än att jag kan tänka mig att diplomater vill känna sig trygga i främmande land och inte kunna utsättas för politiska skenrättegångar. Kanske statschefer, konstnärer och journalister har liknande argument. Vore tacksam om någon steg fram och tog strid för åtalsimmuniteten, bara för diskussionens skull.