Så här på 80-årsdagen av hans död så vill jag gärna upprepa hans träffande bild av Kyrkan.
(Med ortodox menas här renlärig eller traditionell.)
"I sin ungdom for kyrkan fram stolt och snabbt bakom vilken stridshäst som helst; men det är helt ohistoriskt att säga att hon endast följde en idé som en vulgär fanatiker. Hon väjde än till vänster och än till höger för att undvika enorma hinder. Hon svängde förbi arianismens stora komplex stöttad av alla de världsliga makterna för att göra kristendomen helt världslig. I nästa ögonblick böjde hon undan åt ett annat håll för att undvika orientalismen, som skulle ha gjort henne allt för ovärldslig.
Den ortodoxa kyrkan valde aldrig den enkla vägen eller accepterade det konventionella; den ortodoxa kyrkan var aldrig respektabel.
Det skulle ha varit enklare att acceptera den världsliga makten hos arianismen. Det skulle ha varit lätt att i det kalvinistiska 1600-talet falla ned i förutbestämmelselärans bottenlösa grav. Det är lätt att vara en dåre, det är lätt att vara en kättare, det är lätt att låta tidsåldern bestämma. Svårigheten är att stå emot. Det är alltid lätt att vara modernist; på samma sätt som det är lätt att vara en snobb. Att falla i någon av de fällor, som modenyck efter modenyck och sekt efter sekt satte upp på kristendomens väg genom historien, det skulle verkligen ha varit lätt. Det är alltid lätt att falla. Det finns ett oändligt antal sätt att falla på, men endast ett sätt att stå. Att falla för manin hos något alltifrån gnosticism till Christian Science skulle verkligen ha varit påtagligt och tamt men att undvika dem alla har inneburit ett enda svindlande äventyr..."
Jag hade väldigt svårt för denne man när han dök upp på 80-talet. Själva sättet att predika tyckte jag bara var raljant, manipulativt och fanatiskt. Teologiskt var det främst inställningen till rikedom-fattigdom, hälsa-sjukdom, framgång-lidande som jag hade invändningar mot. Det som jag tyckte var bra var väl inte mycket. Kanske hängivenheten och kaxigheten gentemot feminism, socialdemokrati och pacifism och andra heliga kor. Viljan att inte bara låta sig svepas med i rådande trender.
Jag minns att jag tänkte, vad bra det vore om all denna energi och engagemang kunde användas i ett mer sunt andligt sammanhang. Ärligt talat hade jag inte minsta förhoppning att detta skulle hända. Första tecknet att något var på väg att ske var väl när jag hörde om Peter Halldorfs dialog och samtal med Ulf. Jag har förstått senare att han även blivit god vän med vår katolske biskop Anders Arborelius. Jag är ganska säker på att det var Gud själv som ledde Halldorf och andra att börja ta dessa kontakter med Ulf.
Både Ekman, Halldorf och många andra har fått utstå väldigt skarp kritik från sina egna led för denna utveckling. På en del "kristna" bloggar är det en riktigt hätsk stämning mot framför allt Ulf. Den kritik jag kan ha viss förståelse för, är att Ulf verkar ha väldigt svårt att säga rakt ut att "Jag hade fel på 80-talet. Jag har ändrat mig." Och jag kan hålla med om att han är "på väg mot Rom" med stormsteg. Fast för mig är ju det bara något positivt...
Apropå pastor Harold Campings förutsägelse att Jesu återkomst skulle ske 21:a maj 2011. Han som sjunger var själv en gång en av Campings lärjungar.
Så här står det i Katolska Kyrkans Katekes om detta:
Kristi ankomst i härlighet, Israels hopp
673 Från och med himmelsfärden är Kristi ankomst i härlighet omedelbart förestående även om det inte är vår sak ”att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt” (Apg 1:7). Denna eskatologiska händelse kan äga rum när som helst. Ändå ”skjuts den upp” – både händelsen själv och den slutliga prövningen som skall komma före den.
674 Messias ankomst i härlighet är i varje ögonblick av historien beroende av att ”hela Israel” kommer till tro på honom. Av dessa är ”en del förstockade” och ”tror inte” (Rom 11:20) på Jesus. Petrus uttrycker detta på följande sätt till judarna i Jerusalem efter pingst: ”Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren, då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias, som han har bestämt, Jesus, fast himlen måste behålla honom till den dag då allt blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början” (Apg 3:19-21). Och Paulus instämmer med honom: ”ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda? (Rom 11:15). Då judarna ”i sin fulla styrka” antar den messianska frälsningen, efter hedningarna i fullt antal, kommer Guds folk att nå en ”mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:13) i vilken Gud blir ”allt, överallt” (1 Kor 15:28).
Den sista prövningen för kyrkan
675 Före Kristi ankomst måste kyrkan gå igenom en sista prövning som skall få mångas tro att vackla. Förföljelsen som ledsagar hennes pilgrimsfärd på jorden kommer att avslöja ”det ondas mysterium” i form av en religiös villfarelse som erbjuder människorna en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. Den värsta religiösa irrläran är den som kommer från Anti-Krist, det vill säga från en falsk messianism där människan förhärligar sig själv i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt.
676 Denna antikristna villfarelse avtecknar sig redan i världen varje gång som man hävdar att det messianska hoppet går i uppfyllelse i historien. Ty detta hopp kan inte bli verklighet förrän efter historiens slut genom den eskatologiska domen. Kyrkan har förkastat denna förfalskning av det kommande Gudsriket – även i dess mera måttfulla gestalt – som uppträder under beteckningen ”millennarism”, framför allt då den antar den politiska formen av en sekulariserad messianism, som är ”perverterad till sitt väsen”.
677 Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris.
"Människan har fått en dum ovana att tala om ortodoxin som något tråkigt och säkert. Det har aldrig funnits någonting så farligt och upphetsande som ortodoxin. Det innebär människors jämvikt bakom framrusande hästar, som än tyckas rusa hän åt ena hållet och än åt det andra men ändå i varje ögonblick behöll gracen hos en staty och aritmetisk regelbundenhet.
I sin ungdom for kyrkan fram stolt och snabbt bakom vilken stridshäst som helst; men det är helt ohistoriskt att säga att hon endast följde en idé som en vulgär fanatiker. Hon väjde än till vänster och än till höger för att undvika enorma hinder. Hon svängde förbi arianismens stora komplex stöttad av alla de världsliga makterna för att göra kristen- domen helt världslig. I nästa ögonblick böjde hon undan åt ett annat håll för att undvika orientalismen, som skulle ha gjort henne allt för ovärldslig.
Den ortodoxa kyrkan valde aldrig den enkla vägen eller accepterade det konventionella; den ortodoxa kyrkan var aldrig respektabel. Det skulle ha varit enklare att acceptera den världsliga makten hos arianismen. Det skulle ha varit lätt att i det kalvinistiska 1600-talet falla ned i förutbestämmelselärans bottenlösa grav. Det är lätt att vara en dåre, det är lätt att vara en kättare, det är lätt att låta tidsåldern bestämma. Svårigheten är att stå emot. Det är alltid lätt att vara modernist; på samma sätt som det är lätt att vara en snobb. Att falla i någon av de fällor, som modenyck efter modenyck och sekt efter sekt satte upp på kristendomens väg genom historien, det skulle verkligen ha varit lätt. Det är alltid lätt att falla. Det finns ett oändligt antal sätt att falla på, men endast ett sätt att stå. Att falla för manin hos något alltifrån gnosticism till Christian Science skulle verkligen ha varit påtagligt och tamt men att undvika dem alla har inneburit ett enda svindlande äventyr..."
Jag tänkte först skriva något elakt om Försäkringskassan i detta inlägg, men jag besinnade mig. Det ska inte bli någon gnällblogg av detta.
Jag ska istället göra reklam för en bra artikel jag hittade på internet och läste under de två urtråkiga hotellkvällarna som jag genomled i Gävle. (Mina första hotellövernattningar någonsin i Sverige!)
Artikeln är inte alldeles ny men fortfarande väldigt aktuell. Den hade rubriken:"Dogma is Not a Dirty Word" och är skriven av Carl Olson. Några smakprov: Man pratar ofta om att befria Jesus från Kyrkans dogmer som gör honom hård och dömande. Sanningen är den att kyrkorna alltid framställer Jesus som mild och barmhärtig och struntar i det svåra och krävande som Jesus säger. Påståendet att dogmer är tråkigt och dött och att man inte behöver en massa teologi utan att det räcker med en personlig relation till Jesus, bemöts med följande: Man kan lika gärna säga till doktorn "Jag bryr mig inte om blodtryck och kolesterol - Jag vill bara vara frisk!" Teologi är ett försök att förstå sanningen om Gud. Om dogmer upplevs tråkiga så beror det på läraren eller eleven, inte på dogmen. "Dogmer är ljus längs Trons stig; de lyser upp den och gör den säker" är ett bra citat som han hämtat ur en riktigt bra bok som jag alltför sällan läser. På slutet sammanfattar han att: "Dogma is not a dirty word. It is a light and a guide given by God through the Church founded by Christ. If people find dogma dull or dry or difficult, it is likely because they do not understand it - or do not care to."
Nå´t att tänka på! skulle man ha sagt på Richard Scarrys Äventyrsvärld. Hela artikeln hittar du här: www.catholic.com/thisrock/2000/00101fea2.asp Denna artikel och Edsbyns åtta(!) landslagsuttagna bandyspelare var veckans glädjeämnen för mig.
