Filmer lika bra som böckerna!

Det är inte ofta man är nöjd med filmatiseringarna av ens favoritböcker, men här är ett undantag. Efter många års väntan så finns till sist dvd-boxen med 50-tals-filmerna om prästen Don Camillo med svensk text. Och filmerna är till min stora förvåning minst lika bra som böckerna. Don Camillo och hans trätobroder, den kommunistiske borgmästaren Peppone, lever i en liten stad vid Poslätten i norra Italien strax efter 2:a världskrigets slut, ständigt i luven på varandra. Stillsam finurlig humor. Den katolske prästen har hett humör och Kristus själv får ta honom i örat titt som tätt. Rekommenderar både böckerna och filmerna varmt. Författaren heter Giovannino Guareschi.

It's a wonderful film!

Enda godkända anledningen till att inte se den underbara filmen "Livet är underbart" idag kl.15.20 på svt2 är att man tittar på annandagsbandy. Själv ska jag försöka hinna med både Sirius-Hammarby på tv4 och Bollnäs-Edsbyn på plats. Filmen har jag naturligtvis på dvd så att jag avnjuta den senare på kvällen.

"It's a Wonderful Life" är från 1946 och regisserad av Frank Capra som även gjort den roliga "Arsenik och gamla spetsar". (40- och 50-talet måste väl räknas som filmens guldålder?!) Den handlar om ängeln Clarence Odbody som får ett uppdrag som han måste klara av innan han blir en fullfjädrad ängel med vingar. Han måste hjälpa George Bailey som tänker begå självmord på självaste julafton för att han tror att alla skulle få det bättre utan honom. Först får man se vad som drivit George till hans ödesdigra beslut, men sedan visar ängeln George hur hemskt alla i hans närhet hade haft det om inte han funnits till hands i olika situationer.

Ohederliga dokumentärer del II; West Memphis Three

Nu har det hänt igen. Svt visar en dokumentär om fruktansvärda brott, i detta fall brutala mord på tre små pojkar. De som dömts för morden framställs i filmen som små oskyldiga lamm, medan åklagare, domare och anhöriga till offren utmålas som idioter eller till och med skyldiga till brottet. Ledargestalten för de tre dömda ungdomarna, Damien Echols, påstås vara utsatt förtal bara för att han bär svarta kläder, klottrar på väggar och gillar hårdrock.

I själva verket hade polisen redan innan morden hört rykten om att han och hans flickvän hade planer på att skaffa ett barn för att offra det(!). Han skickades därför till en psykiater, där han förnekar att han jagat en pojke med yxa men erkänner att han försökt riva ut ett öga på en klasskamrat och sugit blod från en annan pojkes arm. Han får diagnosen depression och självmordsbenägenhet och ordineras antidepressiv medicin. De andra två erkände morden för polisen och för medfångar i fängelset. Inget av detta kommer fram i dokumentären.

Återigen är det ett gäng kändisar som ser till att de kommer ut ur fängelset under märkliga omständigheter. (De bedyrar sin oskuld men erkänner sig skyldiga för att komma ut tidigare, ett så kallat "Alford plea"). Att Marilyn Manson och Johnny Depp är bland de mest aktiva i kampen för de morddömda är inget som direkt talar till ungdomarnas fördel . Likheterna med andra fall på senare år är påfallande. Se mitt tidigare inlägg i samma ämne från juni 2011.

http://marwamzungu.blogspot.se/2011/06/ohederliga-dokumentarer.html

Ohederliga dokumentärer

Jag har märkt en riktigt läbbig trend bland dokumentärfilmare på senare år. Man går ut och försvarar grova brottslingar och angriper offer och åklagare i starkt vinklade och partiska filmer. Här är några exempel: Roman Polanski (då 43 år) dricker 1977 en 13-åring full med champagne i Jack Nicholsons hus och har sedan samlag med henne. Polanski grips men smiter så småningom ur landet för att slippa en rättegång. I höstas sände svt en dokumentär (Polanski: Wanted and desired) av Marina Zenovich där man bagatelliserar övergreppet, svartmålar flickan och hennes mamma och lägger skulden på dem. Polanski har även fått ett starkt stöd bland många celebriteter i Hollywood.

Författaren Michael Peterson dömdes 2003 för mord på sin fru Kathleen. Jean-Xavier de Lestrade började att filma en dokumentär om mordet bara några veckor efter dödsfallet 2001 och följer familjemedlemmarna och hela rättegången. Återigen oerhört vinklat där åklagarna utmålas som Hin Håle själv. Att försvarets bild av "det lyckliga äktenskapet" spricker och Michael visar sig ha perversa sexuella aktiviteter mot betalning, vänds till hans fördel. Det är naturligtvis en attack från onda konservativa människor det handlar om. När man läser om fallet där opartiska personer skrivit, så känner man knappt igen sig.

Igår var det dags igen. En dokumentär på tv om en stackars liten rar utbytesstudent från USA som hamnar i italiensk fängelse horribelt anklagad för ett bestaliskt mord på sin rumskompis i Perugia. När man kollar upp det hela, så får man veta att hon och hennes medåtalade pojkvän sysslade med sadistiska sexlekar, ockultism och droger. Det finns en hel del bevisning mot dem och hon har till och med erkänt brottet i polisförhör. Men återigen utmålas åklagaren som ett monster. Dokumentären häromveckan om Phil Spector hade liknande drag och Julian Assange verkar även han ha tillräckligt med vänner i filmvärlden för att kunna få en hyllningsfilm tillägnad sig, där hans brott beskrivs på sådant sätt att offren förvandlas till de skyldiga skurkarna.

Just det är pudelns kärna som jag vill komma till; har du begått svåra brott, men är kändis, vänsterradikal eller pervers (helst alla tre kriterierna), så kan du lita på att dina gelikar inom filmbranschen fixar en dokumentärfilm som renar dig från all skuld i allmänhetens ögon.

Fader Damien

Nej, rubriken syftar inte på vår kyrkoherde Fader Damian utan om den nyligen helgonförklarade missionären från Belgien, som levde bland spetälska på en ö i Hawaii på 1800-talet. Jag kan inte sova, så jag sitter och tittar på en mycket gripande men helt osentimental spelfilm om honom just nu. President Obama, som ju är uppväxt i (på?) Hawaii, uttryckte sin stora beundran för Fader Damien några dagar innan han helgonförklarades 11:e oktober. Författaren Robert Louis Stevenson (Skattkammarön, Dr Jekyll och Mr Hyde) reste dit strax efter Fader Damiens död och tog honom i försvar när han kritiserades. Gandhi sa sig vara inspirerad av honom och 2005 så valdes han till Belgiens störste man genom tiderna.

Om ett par timmar så åker jag till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för att kolla upp min migrän som aldrig vill bli bättre. Jag ska vara där i två veckor.
Både före och efter mässan igår i Bollnäs så bjöds jag på eritreansk mat och innan jag for hem så fick jag några underbara slängpussar från ettåriga Sabrina. Otroligt glad och trevlig familj detta, trots alla deras bekymmer med familjemedlemmar fängslade i hemlandet.

Aposteln

Igår kväll letade jag fram och tittade på en film som jag spelade in från tv för några år sedan. Filmen heter Aposteln och handlar om en ganska galen predikant som det strular till sig för ordentligt. Det låter ju som en av alla dessa tråkiga och förutsägbara schablonfilmer om ondskefulla och falska högerkristna, men icke denna! Första gången jag såg filmen var på Bio Kontrast, men då lyckades man kasta om filmrullarna i fel ordning. Det blev lite rörigt och man var lite osäker på om det skulle vara så eller inte. Att berätta en historia från början till slut i kronologisk ordning är ju nästan en dödssynd bland regissörer och författare numera. Robert Duvall har regisserat och spelar dessutom huvudrollen Sonny. (Sonnys åldrige mor spelas av June Carter, Johnny Cash fru) Som gammalt maranatabarn så känner man igen sig i scenerna från väckelsemötena och alla mer eller mindre tokiga predikanter. Men det hela känns äkta och beskrivs med värme. Musiken är helt underbar (producerad av David Mansfield).
90-talets bästa film? Ja, jag tror det!

Polanski

Varför har inte Polanski gripits förut?
Får man bedriva pedofili om man är filmregissör? Tydligen ska man ha en egen gräddfil om man är konstnär. De brukar alltid ursäkta sina övertramp med att deras uppgift är att pröva och utforska var gränserna går. Gäller det i det här fallet också?! Blir inte det minsta förvånad om kulturnissarna tar parti för pedofilen. Överklasspack är vad de är!

Fadern, sonen och hushållerskan

Man visade en BBC-dokumentär på tv i kväll om en katolsk präst som hade fått barn med sin hushållerska på 70-talet. Förstår inte vad filmmakarna är så upprörda över. Tycker de att det är fel med sex utanför äktenskapet?! (Det tycker jag, så jag blir ledsen över vad de gjorde, men vill inte kasta någon sten som om jag vore syndfri.) Är inte filmmakarna bara stora hycklare? Skulle de kunna göra en dokumentär om vegetarianen som åt kött i hemlighet eller ett jehovas vittne som tog emot en blodtransfusion? Tråkigt öde för sonen så klart, men han fick ändå leva med båda sina föräldrar. Vad skulle ha varit den bästa lösningen? Jag vet inte vad Kyrkans praxis är om en präst erkänner ett faderskap. Osmakligt i alla fall av hushållerskan att skriva en bok och tjäna pengar på historien.

Nu kommer världens bästa månad, September!!!

Alec Guinness

Igår fick jag ett efterlängtat paket på posten.
Det innehöll en dvd med långfilmen om Fader Brown från 1954 med Alec Guinness i huvudrollen. Älskar filmer från 40- och 50-talet och Alec Guinness borgar ju för kvalitet. Bron över floden Kwai och Ladykillers är väl två bra exempel på det. Både Alec och hans fru Merula konverterade efter filminspelningen till Katolska Kyrkan. Jag har inte hunnit se filmen än utan avvaktar tills det är lugnt i huset. (Det kan dröja med andra ord;-)