Har precis avverkat min första kusinträff någonsin. Vi var 37 kusiner från början på fars sida, men 3 har lämnat jordelivet. Alla andra förutom 3-4 stycken dök upp med respektive så vi var 58 personer samlade på Grängsbo Bygdegård. Den goda uppslutningen underlättades ju av att nästan alla bor kvar här i Hälsingland. Tidigare på dagen hade vår far funnits till hands i Fullsborn där Ståhlssläktens vagga står och fått besök och pratstunder med många av syskonbarnen.
På programmet stod förutom god mat, övningar i Ovanåkersmål, korsord om farmor och farfar och lite berättelser om dem, även ett överraskande besök av en okänd kusin som plötsligt dök upp. Hon hette Sirpa Ståhl och påstod sig vara dotter till den, som vi hittills trott, enda barnlösa av våra föräldrars syskon, farbror Tore.
Jag minns inte farfar och farmor så noga om jag ska vara ärlig fastän jag tillbringade en hel del somrar där uppe i Fullsborn. Farfar minns jag, förutom att han förstörde min femårsdag genom att dö just den dagen, lite grann från tältmötena. Han var föreståndare för pingstförsamlingen Sion och sedermera medlem i Smyrna. Huruvida han blev medlem i utbrytningen Maranata på 60-talet vet jag inte riktigt. Han brukade i alla fall ställa sig upp i bänkraden och profetera med en mäktig stämma. Historien förtäljer att undertecknad vid ett tillfälle blivit tillsagd på skarpen att var tyst på ett möte och att jag då lär ha pekat på en farbror i mötestältet som nyss profeterat, och med en hög klar pojkröst påpekat att "Han skriker ju!"
Farmor var, påstår mina kusiner, en supersnäll kvinna, men jag minns henne faktiskt mest för att hon brukade hota med käppen eller skrubben om man inte var tyst och snäll. Jag fick i alla fall veta i kväll att hennes stora passion var korsord och frågesporter. Då vet jag vad mina intressen kommer ifrån, även om jag hellre konstruerar kryss än löser dem.
Min far har hunnit bli 76 år nu, men fortfarande brinner hans hjärta för både Betelförsamlingen och bandy. Han har haft problem med dålig rygg och njurstenar så länge jag kan minnas och efter en stroke för några år sedan så är han ganska svag. Pacemaker har han också sedan några år tillbaka. I unga år jobbade han i skogen och kan berätta mycket om livet vid kolmilorna och skogskojorna. Hett humör har han alltid haft, men är alltid snabb att be om förlåtelse när han brusat upp ibland. Han ställer alltid upp både med praktiska saker och ekonomiskt. Eftersom han varit väldigt aktiv med fiske, bärplockning, tältmöten m m, så är det nog rätt jobbigt för honom att inte orka lika mycket som förr. 1990 hälsade han på mig i Kenya. Det skulle vara en överraskning för mig, men min klantige storebror lyckades försäga sig i ett brev strax före hans ankomst. För några år sedan var han till Kenya igen för att lära ut hur man sätter upp mötestältet som Betelförsamlingen skickat ut. Det var väl inte alltid en fördel att ha en far som hade ansvaret för tältet under somrarnas tältmötesserier i Småland och Bollnäs m m. Man kom liksom aldrig undan det ganska tuffa jobbet.