Bittra vita medelålders män från frikyrkan

Hjälp vad less jag blir på dessa svenska män i 40- och 50-årsåldern som växt upp i en frikyrka men som lämnat den och nu har ett tvångsmässigt behov av att förlöjliga och ta avstånd från den och framställa sig själva som svårt drabbade offer. Det mest grymma de anser sig ha blivit utsatt för verkar vara att de uppmanats av pastorer och andra församlingsmedlemmar att följa kristen sexualmoral. De gråtmilda berättelserna framförs ofta med ett maniskt svärande och mottas av deras chockade sekulärt uppfostrade vänner med gapande munnar, uppspärrade ögon och sorgset skakande på huvudet. Naturligtvis sticker de in några ord om att de ändå är tacksamma för att få ha tagit del av ett rikt musikliv eller liknande för att visa hur storsint man ändå är mot sina förövare som förstörde deras barndom.

666 i påvehatten

Fortfarande får man i "radikala" frikyrkor då och då höra och läsa om att det finns en titel för påven inskriven i den tiara som påvarna bar förr som bildar talvärdet 666. Vicarius Filii Dei som man påstår vara en titel för påven, bildar talvärdet 666 om man lägger ihop de bokstäver som även är romerska siffror.(Att denna inskription någonsin funnits i någon påvehatt har man aldrig kunnat visa och det är tveksamt om titeln i fråga någonsin använts för en påve.) En lite nyare variant är att Johannes Paulus II, (påve 1978-2005), skulle få talvärdet 666 om man skriver hans namn på latin. Ioannes Pavlvs Secundo blir 666, men han heter faktiskt Ioannes Paulus Secundus på latin.

Det var framförallt bland sjundedagsadventisterna som denna populära skröna började spridas på 1800-talet, även om den hade figurerat bland protestanter redan på 1600-talet. Det lustiga är att Adventisternas grundare Ellen Gould White också får talvärdet 666...

Kusinträff

Har precis avverkat min första kusinträff någonsin. Vi var 37 kusiner från början på fars sida, men 3 har lämnat jordelivet. Alla andra förutom 3-4 stycken dök upp med respektive så vi var 58 personer samlade på Grängsbo Bygdegård. Den goda uppslutningen underlättades ju av att nästan alla bor kvar här i Hälsingland. Tidigare på dagen hade vår far funnits till hands i Fullsborn där Ståhlssläktens vagga står och fått besök och pratstunder med många av syskonbarnen.

På programmet stod förutom god mat, övningar i Ovanåkersmål, korsord om farmor och farfar och lite berättelser om dem, även ett överraskande besök av en okänd kusin som plötsligt dök upp. Hon hette Sirpa Ståhl och påstod sig vara dotter till den, som vi hittills trott, enda barnlösa av våra föräldrars syskon, farbror Tore.

Jag minns inte farfar och farmor så noga om jag ska vara ärlig fastän jag tillbringade en hel del somrar där uppe i Fullsborn. Farfar minns jag, förutom att han förstörde min femårsdag genom att dö just den dagen, lite grann från tältmötena. Han var föreståndare för pingstförsamlingen Sion och sedermera medlem i Smyrna. Huruvida han blev medlem i utbrytningen Maranata på 60-talet vet jag inte riktigt. Han brukade i alla fall ställa sig upp i bänkraden och profetera med en mäktig stämma. Historien förtäljer att undertecknad vid ett tillfälle blivit tillsagd på skarpen att var tyst på ett möte och att jag då lär ha pekat på en farbror i mötestältet som nyss profeterat, och med en hög klar pojkröst påpekat att "Han skriker ju!"
Farmor var, påstår mina kusiner, en supersnäll kvinna, men jag minns henne faktiskt mest för att hon brukade hota med käppen eller skrubben om man inte var tyst och snäll. Jag fick i alla fall veta i kväll att hennes stora passion var korsord och frågesporter. Då vet jag vad mina intressen kommer ifrån, även om jag hellre konstruerar kryss än löser dem.

Ulf Ekman avslöjade mörka sidor

Reaktionerna på Ulf och Birgitta Ekmans planer på att bli katoliker avslöjade en hel del mörka sidor hos några av mina vänner bland frikyrkorna i Sverige. Förmodligen finns det ett stort "mörkertal" av människor som tagit det hela med fattning, men många visade också sitt rätta jag när de talade om sorg, chock och svek och började älta gamla unkna fördomar och lögner om Katolska Kyrkan. Tydligen har många byggt sitt "hus på grus", dvs byggt upp det mesta av sin kristna tro på en karismatisk ledare.
Att man dessutom lyckats missa att Ulf Ekman närmat sig katolsk tro under lång tid är för mig en gåta. Vilken planet har man befunnits sig på de senaste tio åren?! Om Ulf blivit katolik på 80- eller 90-talet, så skulle jag ha förstått talet om chock och plötslig helomvändning. Nu var väl snarare frågan när och inte om de skull upptas i Katolska Kyrkan. Talet om respekt för och kärlek till oss katoliker har ju också visade sig vara tämligen tomma ord om man blev så ledsen och bedrövad av att någon blir katolik.
Det är i och för sig bra att man tar sig en funderare på vad man grundar sin kristna tro på, men risken finns att många känner ett mer eller mindre mekaniskt behov av att markera hur protestantiska de är för att lugna sig själv och sin omgivning. Många gamla rabiata antikatolska förkunnare gnuggar nog händerna och vinner säkert en del anhängare till sina mer sektliknande små församlingar.
Jag är fortfarande förvånad över förvåningen, chockad över chocken, sorgsen över sorgen och känner mig till och med en smula sviken av de som talar om svek.
En liten fundering till sist. Tänk om de väntat med att berätta om sina planer till tisdag om två veckor (1 april). Då skulle man kunna tala om förvirring och osäkerhet.

Väckelsemöte

Inte ofta jag kommer iväg på gamla hederliga väckelsemöten nu för tiden, men igår var det dags igen. Sion i Viksjöfors hade besök av en pastor från Kenya, så framförallt frugan ville dit och lyssna på honom. David ville också dit och träffa Pastor Samson Kisemei som han träffade när han var till Sverige ifjol. Davids kompis var också med och överraskade Samson med att hälsa honom med "Supa!" på klockren maa (masajernas språk), precis som David lärt honom.

Jag hade lovat David att jag skulle skjutsa hem dem efter tredje sången. I mitten av andra väckelsesången (typ vid sjätte versen), så lutade han sig fram till mig och frågade smått förtvivlad; "-Hur långa äär sångerna egentligen?".

När jag hämtade Ester senare så fick jag en liten pratstund med Samson och han berättade att sonen blivit stor nog för att bli "moran" nu. Det innebär att pojken ska bli man genom att leva tillsammans med jämnåriga grabbar några år och utbilda sig till krigare. Förut har det alltid ingått att man ska döda ett lejon med ett spjut på egen hand. Numera finns lagar mot detta, men Samson själv dödade ett lejon som ung moran.

I Edsbyns bandylag verkar man ha liknande riter. För några år sedan sköt den hårdföre backen Pinch Törnberg en björn och nu verkar man ha tagit det till en ny nivå när målvakten Henrik Karlström idag slogs med en björn med bara händerna efter att den anfallande björnen missats med ett skott. Allt slutade dock väl med bara lättare skador på armar och händer.


bild: Aftonbladet


Rätt mysigt med väckelsemötet i alla fall. Lite nostalgiskt med gamla väckelsesånger och trivsam vänlig stämning. Kändes som man färdades några decennier bakåt till min uppväxt i Maranata.

Varför heter Micke Leijnegard?

Såg Micke Leijnegard som gäst på Go´kväll. Minns honom som en mycket trevlig kille i Betelförsamlingen i Runemo på tidigt 80-tal (eller var det sent 70-tal?). Inga divalater alls trots den väldiga karisman han hade. Sångare och basist i det lokala rockbandet Nardus och omsvärmad av alla tjejer. Mycket hygglig och snäll även mot oss mer nördiga typer i Betels ungdomsskara. Minns i och för sig hur han och hans bröder gjorde bort mig lite under en innebandymatch. Jag var stabil högerback i Betels korplag. De satt på läktaren och skanderade "Vi vill se Lachen vinka! Vi vill se Lachen vinka!" Efter ett tag gav jag efter för publiktrycket, varpå de gick över till att ropa "Diva! Diva!" till mig. Jag har väl alltid varit lite lättlurad och godtrogen...

De hette Johansson från början. Micke berättade en gång för mig varför han bytte till Leijnegard. Han jobbade som journalist och det fanns fler Mikael Johansson i den branschen. Han valde då ett nytt namn genom att ta sin fars och mors initialer. Lars Erik Ingemar Johansson + Gerd(?) Anita Dahrén blev Leigad. Ett extra R snyggade till det lite till Leigard, men det var redan upptaget så han la till -NE- i mitten också.

Jesu återkomst

Apropå pastor Harold Campings förutsägelse att Jesu återkomst skulle ske 21:a maj 2011. Han som sjunger var själv en gång en av Campings lärjungar.


Så här står det i Katolska Kyrkans Katekes om detta:

Kristi ankomst i härlighet, Israels hopp

673 Från och med himmelsfärden är Kristi ankomst i härlighet omedelbart förestående även om det inte är vår sak ”att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt” (Apg 1:7). Denna eskatologiska händelse kan äga rum när som helst. Ändå ”skjuts den upp” – både händelsen själv och den slutliga prövningen som skall komma före den.

674 Messias ankomst i härlighet är i varje ögonblick av historien beroende av att ”hela Israel” kommer till tro på honom. Av dessa är ”en del förstockade” och ”tror inte” (Rom 11:20) på Jesus. Petrus uttrycker detta på följande sätt till judarna i Jerusalem efter pingst: ”Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren, då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias, som han har bestämt, Jesus, fast himlen måste behålla honom till den dag då allt blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början” (Apg 3:19-21). Och Paulus instämmer med honom: ”ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda? (Rom 11:15). Då judarna ”i sin fulla styrka” antar den messianska frälsningen, efter hedningarna i fullt antal, kommer Guds folk att nå en ”mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:13) i vilken Gud blir ”allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Den sista prövningen för kyrkan

675 Före Kristi ankomst måste kyrkan gå igenom en sista prövning som skall få mångas tro att vackla. Förföljelsen som ledsagar hennes pilgrimsfärd på jorden kommer att avslöja ”det ondas mysterium” i form av en religiös villfarelse som erbjuder människorna en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen. Den värsta religiösa irrläran är den som kommer från Anti-Krist, det vill säga från en falsk messianism där människan förhärligar sig själv i stället för Gud och hans Messias som kommit i människogestalt.

676 Denna antikristna villfarelse avtecknar sig redan i världen varje gång som man hävdar att det messianska hoppet går i uppfyllelse i historien. Ty detta hopp kan inte bli verklighet förrän efter historiens slut genom den eskatologiska domen. Kyrkan har förkastat denna förfalskning av det kommande Gudsriket – även i dess mera måttfulla gestalt – som uppträder under beteckningen ”millennarism”, framför allt då den antar den politiska formen av en sekulariserad messianism, som är ”perverterad till sitt väsen”.

677 Kyrkan kommer först att gå in i Guds rikes härlighet genom denna sista påsk, då hon följer sin Herre i hans död och hans uppståndelse. Guds rike skall alltså inte komma i sin fulla verklighet genom en historisk triumf för kyrkan till följd av att utvecklingen ständigt går framåt utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Då blir kyrkan i full mening Herrens brud som kommer ner ur himlen redo för sin man. I form av en yttersta dom triumferar Gud över det onda sedan den förgängliga världen genomgått en sista kosmisk kris.

Farsan

Min far har hunnit bli 76 år nu, men fortfarande brinner hans hjärta för både Betelförsamlingen och bandy. Han har haft problem med dålig rygg och njurstenar så länge jag kan minnas och efter en stroke för några år sedan så är han ganska svag. Pacemaker har han också sedan några år tillbaka. I unga år jobbade han i skogen och kan berätta mycket om livet vid kolmilorna och skogskojorna. Hett humör har han alltid haft, men är alltid snabb att be om förlåtelse när han brusat upp ibland. Han ställer alltid upp både med praktiska saker och ekonomiskt. Eftersom han varit väldigt aktiv med fiske, bärplockning, tältmöten m m, så är det nog rätt jobbigt för honom att inte orka lika mycket som förr. 1990 hälsade han på mig i Kenya. Det skulle vara en överraskning för mig, men min klantige storebror lyckades försäga sig i ett brev strax före hans ankomst. För några år sedan var han till Kenya igen för att lära ut hur man sätter upp mötestältet som Betelförsamlingen skickat ut. Det var väl inte alltid en fördel att ha en far som hade ansvaret för tältet under somrarnas tältmötesserier i Småland och Bollnäs m m. Man kom liksom aldrig undan det ganska tuffa jobbet.

Aposteln

Igår kväll letade jag fram och tittade på en film som jag spelade in från tv för några år sedan. Filmen heter Aposteln och handlar om en ganska galen predikant som det strular till sig för ordentligt. Det låter ju som en av alla dessa tråkiga och förutsägbara schablonfilmer om ondskefulla och falska högerkristna, men icke denna! Första gången jag såg filmen var på Bio Kontrast, men då lyckades man kasta om filmrullarna i fel ordning. Det blev lite rörigt och man var lite osäker på om det skulle vara så eller inte. Att berätta en historia från början till slut i kronologisk ordning är ju nästan en dödssynd bland regissörer och författare numera. Robert Duvall har regisserat och spelar dessutom huvudrollen Sonny. (Sonnys åldrige mor spelas av June Carter, Johnny Cash fru) Som gammalt maranatabarn så känner man igen sig i scenerna från väckelsemötena och alla mer eller mindre tokiga predikanter. Men det hela känns äkta och beskrivs med värme. Musiken är helt underbar (producerad av David Mansfield).
90-talets bästa film? Ja, jag tror det!

Skolavgift

Idag firas Josef av Calasanz. Han var en spansk präst som 1597 grundade världens första avgiftsfria skola för fattiga barn.
Men fortfarande är skolavgiften en stor och besvärlig utgift i många länder som hindrar ungdomar att studera. Min fru kämpade med många extraknäck förutom jobbet på barnhemmet för att hjälpa sin lillebror att utbilda sig till polis. Att hjälpa en familj med skolavgiften tror jag är att bra sätt att lyfta dem ur fattigdom. Hjälp till självhjälp brukar man tala om. Här är några sidor där du kan göra en insats:

Trosgnistan: http://www.trosgnistan.se/skolfadder.html
Plan Sverige: http://plansverige.org/skolfadder
FN-förbundet: http://www.fn.se/skolmat
Bidra.nu: http://www.bidra.nu/index.html

Vägen hem - slutet

Tänkte bara knyta ihop säcken och avsluta historien om hur jag hamnade i Katolska Kyrkan. Men först lite romantik.

1993 hamnade jag åter igen på Komotobo Missionsstation som lärare åt missionärsbarnen. Jag var där i två år och blev bekant med en trevlig tjej på barnhemmet. Jag insåg så småningom att om jag skulle gifta mig så var det med henne. Om jag ville gifta mig överhuvudtaget var jag inte lika säker på. En viss dragning till klosterliv fanns faktiskt. Vid årskiftet 95/96 var jag ner och hälsade på i Kenya. Med stor vånda reste jag hem utan att ha friat, men när jag var i Sverige igen så stod allt plötsligt klart. Jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte friar till henne! Sagt och gjort. Jag skrev ett brev på knagglig kiswahili och sedan följde fyra nervösa veckor i väntan på svar. Svaret kom och det var "Ndiyo!"

Kort tid efter letade jag upp Gävles katolska församling i telefonkatalogen och tog kontakt med prästen där och berättade att jag ville bli katolik. Vi bestämde träff i kyrkan några dagar senare. Bland de första frågorna han ställde var om jag var gift. När jag svarade "-Nej, men snart!", så spred sig ett leende på hans läppar och han förklarade att man inte behöver konvertera om man ska gifta sig med en katolsk kvinna! Lite förvånad blev han när jag förklarade att min blivande hustru var kristen men inte katolik.
Jag började att besöka mässorna i Bollnäs och undervisas i katolsk tro. Under våren bestämdes det att bröllopet skulle stå i Komotobo och jag var inställd på att bo där resten av livet trots att jag inte hade något jobb där. Vi gifte oss i Maranatha Missions kyrka 27/7 -96. Undervisningen hade fått ett uppehåll men återupptogs av Father Angelo i Kehancha och 16/2 1997 så blev jag upptagen i Kyrkan. Min fru jobbade den dagen, så jag kände inte en kotte förutom Father Angelo i den smockfulla kyrkan. Det spelade ingen större roll eftersom jag alltid varit en ensamvarg och visste vad jag gjorde.

Innan jag konverterade fick jag höra av en av Komotobos missionärer att jag kanske skulle kunna få jobb på missionen, men att det naturligtvis skulle vara svårt om jag plötsligt blev katolik. Min stora dröm att kunna bilda familj, bo och jobba i Kenya var med andra ord nära att gå i uppfyllelse. Men jag gav ett snabbt nej till svar. Inget kunde stoppa mig nu när jag var så nära och jag ville inte ens fundera på saken. Jag var lite rädd att jag skulle ändra mig om jag började väga för- och nackdelar. Bättre fly än illa fäkta var mitt motto i den stunden.

Ofta får man höra resonemang om att olika samfund passar olika människor och en del menar att Katolska Kyrkan kanske passade mig bäst. Men så har aldrig jag resonerat. Jag har aldrig sökt efter en kyrka som passar min "smak". Jag har försökt finna det sanna och rätta oavsett hur bekvämt det skulle vara och om det faller mig i smaken. Det finns mycket som jag tycker fungerade bättre i Betel.
T ex. större engagemang bland medlemmarna, mindre stelt, duktigare predikanter (Fader Damian undantaget), lättsammare att ha med sig småbarn på gudstjänsterna m m. Fastan och bikten är ett par saker som jag tycker är väldigt jobbiga och obekväma i Katolska Kyrkan. Dessutom är det ju i mitt fall långt till närmsta kyrka. Att jag levt som "skogskatolik" har gjort att jag är pinsamt okunnig i många teologiska frågor och hur man rent praktiskt beter sig i mässan och det dagliga katolska livet trots 12 år som katolik. Men åter igen. Jag har aldrig, inte en sekund, ångrat mig!

Vägen hem del 2

Den som hoppas på lite smaskiga hemskheter från min frikyrkliga uppväxt att gotta sig åt blir nog besviken. Men här följer fortsättningen om min "väg mot Rom" för den som ändå vill veta lite mer.

Några år efter att jag (i hemlighet) fattat beslutet att lämna församlingen, så hamnade jag på missionstationen Komotobo i Kenya som Betelförsamlingen varit med och startat. Jag tackade nej två år först till erbjudandet att jobba som lärare åt de svenska missionärs-barnen där. Jag var alldeles för blyg och osäker och hade aldrig satt min fot utanför Sveriges gränser. 1989 tog jag ändå mod till mig och reste. När jag kom hem efter ett år (20 kg lättare!), så var det turbulent i Betel. Det slutade med att Betels pastor och ganska många med honom lämnade och bildade en egen församling. Min egen släkt hamnade i var sitt läger och det var mycket jobbigt för alla. I det läget kändes det väldigt fel att lämna, så jag beslöt mig för att vänta med mitt uttåg.

Att det var till Katolska Kyrkan jag skulle visste jag redan då. Jag hade läst ganska mycket om Kyrkan och blivit inspirerad av författare som Chesterton och Sven Stolpe. Muggeridges film om Moder Teresa och påvens besök i Sverige gjorde också djupa intryck på mig. Men redan innan hade två icke-katoliker (ofrivilligt) hjälpt till att peka ut vägen åt mig. Den ene var en maranatapredikant (för övrigt far till tv-profilen Micke Leijnegard) som på ett möte predikade om nödvändigheten av splittringar inom kristenheten. Han menade att annars hade vi alla ju fortfarande varit katoliker!
Den andre var en lutheran vid namn Magnus Malm som jag beundrade från hans tid som redaktör för tidningen Nytt Liv (som senare blev Trots Allt). På ett kassettband hörde jag honom föreläsa om Guds förbund med Israel. Han tryckte mycket på att Gud inte bröt förbundet fastän Israels folk flera gånger betedde sig illa. Ett nytt förbund med ett annat folk var aldrig aktuellt. Det samma gällde den kristna kyrkan menade han. Han tillade att "Nu betyder ju inte det att vi alla borde vara katoliker". Han kom dock inte med någon bra förklaring på varför vi inte borde vara det.

Just dessa tankar har nog varit de avgörande för mig. Att Katolska Kyrkan är Kyrkan som Jesus grundat och inga dåliga präster eller påvar kan få Gud att försöka starta en ny och bättre. Ofta blir man uppmanad av andra kristna att förklara varför man blivit katolik och ibland blir man ganska hårt ansatt. En anledning till det kan vara att vi är ganska udda fåglar här i Sverige. (Globalt sett blir det ju lite annorlunda)
Men jag tycker helt klart "bevisbördan" ligger hos protestanterna. Vilka var de så tungt vägande skälen som gjorde det försvarbart att splittra Kyrkan? Franciskus hade inga bättre biskopar att handskas med än Luther, men Franciskus valde att reformera Kyrkan genom att vara ödmjuk.

fortsättning följer...

Vägen hem

Jag ska berätta lite mer hur jag hamnade i Rom efter att ha startat i Maranata. Jag tänker inte slänga fram en massa argument varför jag tror Katolska Kyrkan har rätt medan Luther och Imsen hade fel, utan mest ge lite vinkar om varför jag drogs dit, sakta men säkert. Chesterton har en liknelse i en av sina deckarnoveller om att Gud är som en fiskare som tålmodigt väntar ut fisken när han en gång fått den på kroken.

Som sagt, uppväxt i en Maranataförsamling i Hälsingland. Man tog dock tidigt avstånd från Arne Imsen och bytte så småningom namn till Betel. (Men min lillebror är barnvälsignad av Imsen!) Mycket tungotal, bön för sjuka och profetiskt tal präglade församlingen på den tiden. Numera är den väl ganska lik en vanlig pingstförsamling och med i samfundet Evangeliska Frikyrkan.
Allt detta som hände på väckelsemötena som påstods vara övernaturligt tyckte jag var ganska jobbigt. Det var svårt att vara neutral, eftersom antingen var det något övernaturligt eller så var det en bluff. Om man var tveksam till det hela så ansågs det att man inte gett sig hän helt till Gud och behövde hjälp på traven. Jag ansåg nog redan i unga tonåren att det inte var äkta det som hände. Inte att gudstron inte var äkta, men just de karismatiska uttrycken. Det som hände trodde jag var, om inte en bluff, så i alla fall framkallade av mötesatmosfären och att man uppmuntrade varandra till att bete sig på ett visst sätt.
Det skulle vara ett svårt steg att ta att lämna församlingen, så jag stod ut och valde att bara gå på de möten som jag trodde skulle bli ganska sansade. Min tro på Gud blev underligt nog starkare under den här tiden, men det fanns helt klart en längtan till ett annat sammanhang där jag kunde slappna av mer. Människorna i församlingen tyckte jag om, men det som hände bakom predikstolen blev allt jobbigare, inte minst när man började bli inspirerade av Livets Ord på 80-talet. Det var då jag fattade beslutet att lämna vid lämpligt tillfälle.

fortsättning följer...