Hela vår familj fick plötsligt möjligheten att åka till Kenya och hälsa på släkt och vänner när det osannolika priset på 2072:- per person dök upp. Våra barn har bara varit dit som små bebisar förutom Eric som även var dit som fyraåring. Svärmor Paulina visste inte att vi skulle komma, men hade bett intensivt till Gud att vi skulle komma till Kenya hela familjen så att hon skulle få träffa oss alla igen någon gång innan hon dör. Lite naiv bön måhända med tanke på vår skrala ekonomi och normalpriset för en resa för fem till Kenya. Men så helt plötsligt stod vi där på trappen till "DD's hus" på missionsstationen...
Två veckor blev kanske lite för lång tid för våra barn. Komotobo kan vara lite tråkigt också om man är tonåring, men jag och Ester njöt för fulla drag av att få träffa alla vänner i lugn och ro. Höjdpunkten för grabbarna var troligen safarin i Masai Mara. Själv avstod jag den eftersom det är så dyrt för turister. Pojkarna kom in på ett kompromisspris eftersom man hade svårt att tro att de var Esters barn. Tre kenyanska kusiner och en god vän följde med och naturligtvis chauffören Walter som säkert varit dit ett femtiotal gånger. Eric och David spelade fotboll nästan varje dag med barn i omgivningen medan Lucas mest satt inne och spelade datorspel. Tur att han fick lov att ta med sig laptopen, annars hade han nog dött av tristess. Mycket strul med resväskor var det också. Min saknades när vi anlände till Nairobi och hemma igen på Arlanda så saknades tre(!). Alla kom dock till rätta inom en knapp vecka.
För att sammanfatta det hela; En helt underbar och överraskande 50-års-present från Gud att vi fick göra den här resan.
Håller med om beskrivningen av Komotobo. Vi hade en härlig vecka där i november förra året. Och visst behöver man några dagar på sig att stilla sin oroliga västerländska själ, slänga klockan (som faktiskt strejkade när jag kom till Kenya) och bara njuta av stillheten och alla kära vänner, som fortfarande står en så nära fast många år gått.
SvaraRaderaHur ska inte himlen vara då...?