Vägen hem

Jag ska berätta lite mer hur jag hamnade i Rom efter att ha startat i Maranata. Jag tänker inte slänga fram en massa argument varför jag tror Katolska Kyrkan har rätt medan Luther och Imsen hade fel, utan mest ge lite vinkar om varför jag drogs dit, sakta men säkert. Chesterton har en liknelse i en av sina deckarnoveller om att Gud är som en fiskare som tålmodigt väntar ut fisken när han en gång fått den på kroken.

Som sagt, uppväxt i en Maranataförsamling i Hälsingland. Man tog dock tidigt avstånd från Arne Imsen och bytte så småningom namn till Betel. (Men min lillebror är barnvälsignad av Imsen!) Mycket tungotal, bön för sjuka och profetiskt tal präglade församlingen på den tiden. Numera är den väl ganska lik en vanlig pingstförsamling och med i samfundet Evangeliska Frikyrkan.
Allt detta som hände på väckelsemötena som påstods vara övernaturligt tyckte jag var ganska jobbigt. Det var svårt att vara neutral, eftersom antingen var det något övernaturligt eller så var det en bluff. Om man var tveksam till det hela så ansågs det att man inte gett sig hän helt till Gud och behövde hjälp på traven. Jag ansåg nog redan i unga tonåren att det inte var äkta det som hände. Inte att gudstron inte var äkta, men just de karismatiska uttrycken. Det som hände trodde jag var, om inte en bluff, så i alla fall framkallade av mötesatmosfären och att man uppmuntrade varandra till att bete sig på ett visst sätt.
Det skulle vara ett svårt steg att ta att lämna församlingen, så jag stod ut och valde att bara gå på de möten som jag trodde skulle bli ganska sansade. Min tro på Gud blev underligt nog starkare under den här tiden, men det fanns helt klart en längtan till ett annat sammanhang där jag kunde slappna av mer. Människorna i församlingen tyckte jag om, men det som hände bakom predikstolen blev allt jobbigare, inte minst när man började bli inspirerade av Livets Ord på 80-talet. Det var då jag fattade beslutet att lämna vid lämpligt tillfälle.

fortsättning följer...