Reaktionerna på Ulf och Birgitta Ekmans planer på att bli katoliker avslöjade en hel del mörka sidor hos några av mina vänner bland frikyrkorna i Sverige. Förmodligen finns det ett stort "mörkertal" av människor som tagit det hela med fattning, men många visade också sitt rätta jag när de talade om sorg, chock och svek och började älta gamla unkna fördomar och lögner om Katolska Kyrkan. Tydligen har många byggt sitt "hus på grus", dvs byggt upp det mesta av sin kristna tro på en karismatisk ledare.
Att man dessutom lyckats missa att Ulf Ekman närmat sig katolsk tro under lång tid är för mig en gåta. Vilken planet har man befunnits sig på de senaste tio åren?! Om Ulf blivit katolik på 80- eller 90-talet, så skulle jag ha förstått talet om chock och plötslig helomvändning. Nu var väl snarare frågan när och inte om de skull upptas i Katolska Kyrkan. Talet om respekt för och kärlek till oss katoliker har ju också visade sig vara tämligen tomma ord om man blev så ledsen och bedrövad av att någon blir katolik.
Det är i och för sig bra att man tar sig en funderare på vad man grundar sin kristna tro på, men risken finns att många känner ett mer eller mindre mekaniskt behov av att markera hur protestantiska de är för att lugna sig själv och sin omgivning. Många gamla rabiata antikatolska förkunnare gnuggar nog händerna och vinner säkert en del anhängare till sina mer sektliknande små församlingar.
Jag är fortfarande förvånad över förvåningen, chockad över chocken, sorgsen över sorgen och känner mig till och med en smula sviken av de som talar om svek.
En liten fundering till sist. Tänk om de väntat med att berätta om sina planer till tisdag om två veckor (1 april). Då skulle man kunna tala om förvirring och osäkerhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker reaktionerna, Eller kanske snarare formuleringarna, hos vissa av mina vänner/bekanta på Facebook senaste veckorna gör mig mörkrädd. Många "okristeliga" strider just nu ibland mina frikyrkokamrater tyvärr..
SvaraRaderaLäser man Dagen så träder nästan varje dag fram frikyrkopastorer och bedyrar att det inte tänker konvertera. Som om någon hade trott det. Antikatolikerna vädrar, som du skriver, morgonluft. Siewert Öholm, som säger sig inte hysa något agg till katolska kyrkan, har likafullt fått en svans av antikatoliker som hyllar honom. Vi får hoppas att det lägger sig så småningom.
SvaraRaderaJag förstår inte riktigt detta med att bedyra att man INTE ska bli katolik.Vad är vitsen med det.
SvaraRadera" Många gamla rabiata antikatolska förkunnare gnuggar nog händerna och vinner säkert en del anhängare till sina mer sektliknande små församlingar" Den här kommentaren förstår inte jag riktigt. För inte är du väl spydig Lachen. Det är inte likt dig... Vi ska inte döma varandra på något sätt i det här. Vare sig vi är katoliker eller inte.Vi behöver förstå och stötta varandra istället.
Små församlingar är inte nödvändigtvis sektliknande. Jag vet flera små frikyrkoförsamlingar i min närhet som är jättebra.
SvaraRaderaMen de mest antikatolska grupperingarna är oftast sekteristiska och små. De kan inte tänka sig att de som tänker minsta lilla annorlunda än de själva också är kristna.
SvaraRaderaIntressant Lars-Göran. Tycker du hamna i samma diket som dom du kritiserar. Ömsesidig respekt är bra. Har försökt välja den vägen. Har oxå en härlig sonhustru som är katolik men känner mig trygg med min tro och gemenskap. Ser fram emot att vi även kan mötas vid nattvardsbordet och inte behöva betraktas som en sekt.Vännen David
SvaraRaderaDu får gärna precisera var jag hamnat i diket och varit respektlös. Jag menar inte att alla protestanter är medlemmar i sekter, utan jag syftar då på de små väldigt högljudda antikatolska grupperingar som finns. Och med antikatolsk menar jag inte att man bara har andra teologiska ståndpunkter än katoliker utan att man är väldigt aggressiv och extrem i sin hållning till Katolska Kyrkan.
SvaraRaderaBroder och vän. Tycker nog att du har rätt i mycket och en hel del kommentarer på Facebook är beklämmande att läsa. Men man generaliserar lätt och när man hamnar i försvarsställning så är det lätt att slå tillbaka. Man kan samtidigt önska paret Ekman lycka till och Guds välsignelse samtidigt som man har all rätt utan att vara dömande att tycka det är ett svek. Förstår deras dilemma att de säkert förstod priset av sitt val och att många skulle uppleva det som ett svek men att de samtidigt inte ville svika sin egen övertygelse. Men Lars-Göran visst är det väl så att idag finns bara en kristen kyrka i Sverige som vägrar nattvardsgemenskap med andra kristna nämligen den Katolska Kyrkan. Ärligt talat har inte hållningen från den Katolska Kyrkan kyrkan varit att vi alla utanför deras gemenskap är sekter? Jag ser fram emot ett öppet samtal med mina katolska vänner och vill själv bli av med mina fördomar och hoppas det är ömsesidigt.
SvaraRaderaVi katoliker delar inte nattvardsgemenskap med andra kristna för att Eukaristin (nattvarden) är ett enhetens sakrament. Vi kan inte låtsas att vi är eniga om vi inte är det. För oss är Nattvarden inte vägen till enhet utan målet. En annan orsak är synen på vad brödet och vinet är och vilka som får förrätta nattvardsfirandet. Det handlar inte om tjurighet från vår sida. Vi tycker också att det är sorgligt att vi inte kan fira nattvard tillsammans.
SvaraRaderaSå här är den katolska synen på andra kristna: Katolska Kyrkans Katekes 818:De som i dag föds i samfund som framgått ur sådana söndringar och ”där lär sig tro på Kristus kan inte tillskrivas personlig skuld för splittringen, och den katolska kyrkan omfattar dem därför med broderlig kärlek och aktning.... Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Herren”.
819 Dessutom finns det ”många drag av helighet och sanning” utanför den katolska kyrkans synliga gränser: ”Guds skrivna ord, nådens liv, tro, hopp och kärlek, Andens övriga gåvor samt vissa yttre värden”. Kristi Ande använder sig av dessa kyrkor och kyrkliga samfund som nådemedel vilkas kraft kommer från den nådens sanning och fullhet som Kristus har anförtrott den katolska kyrkan.
Det är ju bra att det finns nåd för oss okunniga.
SvaraRadera846
Med stöd av den heliga Skrift och traditionen lär det (konciliet) att kyrkan, stadd på pilgrimsfärd, är nödvändig för frälsningen. Kristus är den ende förmedlaren och den enda vägen till frälsning. Han är närvarande i sin kropp som är kyrkan. Han har själv uttryckligen betonat att tron och dopet är nödvändiga. Därmed har han också bekräftat att kyrkan är nödvändig, eftersom människor träder in i henne genom dopet som genom en dörr. Man kan därför inte bli frälst, om man vet att den katolska kyrkan är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som något nödvändigt men ändå vägrar att inträda i den eller stå kvar i den.
882 Påven, biskop av Rom och Petrus efterträdare, ”är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”. – ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.
SvaraRaderaHur denna makt har brukats bär kyrkans historia många vittnesbörd om.
SvaraRaderaHar du några invändningar mot citaten ur den katolska katekesen? Vad menar du med "nåd för oss okunniga"?
SvaraRaderaMitt blogginlägg handlar om reaktionerna på paret Ekmans besluta att bli katoliker. Jag ser helst att vi håller oss till ämnet och tar diskussionen om olika katolska läror på annan plats.
SvaraRaderaOk min broder och vän.
SvaraRaderaSåg påvens fina budskap till Copelands konferens i USA. Kärleksfullt och starkt. Undrar hur reaktionerna skulle bli om han blev pingstvän?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNågot som jag borde haft med i min text från början är hur jag själv behandlades av den frikyrkoförsamling jag hade till hört sedan barnsben, när jag blev katolik. (Om jag minns rätt hade jag begärt utträde ur församlingen ca ett år innan jag sedan blev upptagen i Katolska Kyrkan 1997.) Eftersom min fru är medlem i just den församlingen och två av våra barn ofta är med i barn- och ungdomsverksamheten där, så besöker även jag kyrkan med jämna mellanrum. Och behandlingen av mig som f.d. medlem och numera katolik har varit fantastiskt bra. Inga dumma kommentarer eller attacker. Mest tystnad i frågan, men ingen pinsam eller besvärande tystnad. Några små diskussioner ibland. Jag har mötts av mycket kärlek från mina kristna syskon där och vi har fått väldigt mycket hjälp av dem genom åren.
SvaraRadera