torsdag 16 februari 2017

Father Angelo - Noshörningen

Idag är det exakt 20 år sedan jag blev katolik. Passar på att ge en liten hyllning till den präst som undervisade och förberedde mig för denna stora dag i Kehancha i sydvästra Kenya. Detta är ett utdrag från den kenyanska tidningen the Seed, december 2000.

"And there is hope. The story of a parish such as Kehancha, at the far corner to the north of the diocese, carries such hope. Bordering the Maasai Mara Game Reserve on Kenya's border with Tanzania, Our Lady Queen of Martyrs, Kehancha Mission, is a beautiful sight to behold. This is one of the very few self-supporting and, admittedly, best pastorally organised, churches of Western Kenya. Kehancha Mission is blessed with a unique pastor. His name is Fr. Angelo Insam, a Mill Hill missionary of Italian origin. But his Kuria people know him only as Fr. Kifaru. Paul Mumasi, Chairman of the Parsih Pastoral Council, readily explains the pet name. "Ukijua kifaru, utajua kwa nini tumempatia huyu Padre wetu jina hilo..." (If you know the rhino, you will know why we called our priest by that name.) When a rhino setsout on a charge, he doesn't care if a fire or a hundred-year old tree trunk is standing in his way. He charges, full speed, never for a second looking sideways or back. And it seldom retreats. That's our priest. When he puts his mind to a task, be it a development activity or a pastoral initiative, nothing shakes his resolve.

That name explains the genesis of the Mission among the Kuria. Angelo was parish priest of Isebania stretched out into the forest area toward the Maasai Mara, covering present-day Kehancha and Ntimaru.Yearning to reach out to the Kuria who felt left out in a diocece dominated by the Luo and the Gusii (Homabay was then still part of the wider Kisii diocece), Fr. Angelo set out on a lone and risky pastoral project. He started an outstation in Kehancha, with only seven Christians, and celebrated the first Mass in a butchery! They celebrated Mass in that butchery for six years.

In 1988 the late Bishop Charles Mugendi visited Ntimaru, an outstation nearest Kehancha, where he didn't have to celebrate apontifical Mass in a butchery! Catching the ear of the bishop, the area parish priest, Fr Angelo, whispered that he wished to start a parish at Kehancha. Bishop Mugendi almost burst out into laughter, telling his priest to simply forget it.The area was to wild, he explained. Ther were hardly enough Christians to warrant a parish and it sidn't look like the Kuria were in a hurry to embrace Christianity. Added with extremely limited resources and bleak future for personnel, this would remain an impossible dream for a long time. But Fr. Kifaru, insisted. And the old bishop gave a reluctant blessing.

Maria Muhiri, an old widow who wasn't even then a Christian, offered land, seven hectares in all - free of charge! And the now slightly growing number of Christians put down their first church, admidst fierce opposition from locals, who feared that their land would be systematically grabbed by the Muzungu colonialist. The modest Christian community had to employ two drunks to guard the mission and their priest. For a while every one thought that this band of adherents to a "Western religion" were crazy. But they kept at it. Today, thirteen years later, the once wild terrain boasts a government district headquarter. Out of a population of 45,000 people, 6,000 are Roman Catholics of Kehancha Parish.

The Mission founded in a butchery is now a full fledged international village with Italian Pastor, Philippine and Indonesian Sisters and a newly assigned Fr. Charles Ochuoonyo from far North in Mawego Parish. They boast a convent, complete with a Formation House for Sisters, a nnursery, primary school, girls' secondary school, polytechnic and rehabilitation centre for disabled stand on the grounds. And Sr. Melly Frondarina, with her Franciscan Sisters of Immaculate Conception, runs a dispensary and maternity unit. All have been the initiative of the Kuria people of Kehancha. With the help of a few benefactors and well wishers, the locals contribute funds, provide labour and personnael, and proudly display the work of their hands. A monument with the names of the pioneer Christians and heroes of Kehancha stands proudly at the centre of the mission.

It is the Primary School children who spell out the silent motto of this Mission in the jungle, translating it into song:
Tunaapa kulinda miseni yetu;
Miseni yetu tuliyopewa na Mungu
Hatutarudi nyuma; hatutachoka
/We vow to keep guard over our Mission;
Our Mission given to us by God;
No retreat, no surrender./


THAT is a song fit for a Diocesan anthem.

(Written by Kodi Barth, assistant editor of the Seed)

torsdag 19 januari 2017

Dåliga förlorare!

Börjar det inte bli lite tröttsamt med dåliga förlorare?
"Om ni inte röstar som jag vill så gills det inte!" "Då är det fusk!"

måndag 26 december 2016

Revanschen!

Först vinner Bollnäs GIF med 3-7 i vår hemmaarena 2 december. Sedan snor deras storsponsor, miljardären och skattesmitaren Mikael Andersson, Lim Johan-tavlan framför näsan på oss på Bukowskis på Luciadagen. :-(
Men sedan kom då revanschen. 2-3 till Byn på Sävstaås på Annandagen! Kompakt försvarsspel och en storspelande 41-årig Anders Svensson i målet var de viktigaste pusselbitarna när vi petade ner serieledarna och kröp närmare dem i tabellen. Mörkret har nått sin kulmen och vi går mot ljusare tider igen! :-)

torsdag 4 augusti 2016

Värmebölja i Sydpolen!

I tisdags kom vår förstfödde hem efter två veckor i Sydpolen.
Det har tydligen varit 25-30 grader varmt under hans vistelse där.
På bilden ser ni, tror jag åtminstone, nunnor som besökte Czestochowa och Krakow strax innan värmeböljan satte in vid Världsungdomsdagen i södra Polen. Eric for dit 19 juli med bara några dagars varsel eftersom några platser blivit lediga p g a återbud. Han verkar vara mycket nöjd med resan även om han första veckan bodde hos en polsk familj där ingen kunde engelska, ja det kunde knappt någon i den lilla byn.


Ca 450 ungdomar for dit från Sverige i en anordnad resa med tåg och färja och över en miljon kom från övriga världen. (Lite svårt att fastställa den siffran. Det talas faktiskt om ca tre miljoner!) Världsungdomsdagen är alltså ett möte för katolska ungdomar som anordnas på en ny plats i världen vartannat eller vart tredje år. 2019 anordnas det i Panama City!

onsdag 27 juli 2016

Typ 20 år

Typ 20 år har vi varit gifta nu Ester och jag. Bröllopet ägde rum inför en fullproppad kyrka på Komotobo Mission i sydvästra Kenya. Klent med foton från tillfället så den här suddiga bilden för väl duga då.
Vi tillbringar dagen och natten vid sjön Runn på Birgittagården utanför Falun. Tar nog med cyklarna också så vi kan cykla omkring lite där. Letar väl upp en fin restaurang någonstans och lämplig affär för presentinköp. Det kanske borde ha varit fixat redan men det kan vara skönt att fånga dagen också och improvisera en smula.

söndag 3 juli 2016

Status Quo

I lördags var jag för ovanlighetens skull på rockkonsert. Det legendariska hårdrocksbandet Status Quo, som både jag och sonen Lucas gillar, var på besök i Furuvik utanför Gävle, så jag passade på att "offra" en EM-kvartsfinal i fotboll och ha en gemytlig kväll tillsammans med honom.
Det kändes lite konstigt att inte tillhöra det äldre gardet på en rockkonsert utan tvärtom förmodligen ligga ungefär på snittåldern. Grabbarna(?) i bandet har lovat/hotat att detta är deras sista turné. Nu ämnar de lägga gitarrer och dylikt på hyllorna.


SMHI hade varnat för både ihållande regn och åska men som tur var blev det uppehållsväder hela kvällen. Speciellt som det rådde paraplyförbud(?!) på Furuvik. Medhavda accessoarer av detta slag måste lämnas vid entrén! Sångaren och gitarristen Rick Parfitt var inte med eftersom han drabbades av en hjärtattack efter en konsert i Turkiet nyligen. I hans ställe fick basistens son(!) rycka in. Jag hade rätt låga förväntningar på grund av detta, men vi blev riktigt nöjda med det vi fick höra. Inte minst imponerade 67-årige sångaren Francis Rossi med sina gitarrsolon. Han var med och bildade bandet innan jag ens var född!

tisdag 14 juni 2016

Gilbert Keith Chesterton

Så här på 80-årsdagen av hans död så vill jag gärna upprepa hans träffande bild av Kyrkan.
(Med ortodox menas här renlärig eller traditionell.)

"I sin ungdom for kyrkan fram stolt och snabbt bakom vilken stridshäst som helst; men det är helt ohistoriskt att säga att hon endast följde en idé som en vulgär fanatiker. Hon väjde än till vänster och än till höger för att undvika enorma hinder. Hon svängde förbi arianismens stora komplex stöttad av alla de världsliga makterna för att göra kristendomen helt världslig. I nästa ögonblick böjde hon undan åt ett annat håll för att undvika orientalismen, som skulle ha gjort henne allt för ovärldslig.

Den ortodoxa kyrkan valde aldrig den enkla vägen eller accepterade det konventionella; den ortodoxa kyrkan var aldrig respektabel.
Det skulle ha varit enklare att acceptera den världsliga makten hos arianismen. Det skulle ha varit lätt att i det kalvinistiska 1600-talet falla ned i förutbestämmelselärans bottenlösa grav. Det är lätt att vara en dåre, det är lätt att vara en kättare, det är lätt att låta tidsåldern bestämma. Svårigheten är att stå emot. Det är alltid lätt att vara modernist; på samma sätt som det är lätt att vara en snobb. Att falla i någon av de fällor, som modenyck efter modenyck och sekt efter sekt satte upp på kristendomens väg genom historien, det skulle verkligen ha varit lätt. Det är alltid lätt att falla. Det finns ett oändligt antal sätt att falla på, men endast ett sätt att stå. Att falla för manin hos något alltifrån gnosticism till Christian Science skulle verkligen ha varit påtagligt och tamt men att undvika dem alla har inneburit ett enda svindlande äventyr..."