söndag 1 mars 2009

Vägen hem - slutet

Tänkte bara knyta ihop säcken och avsluta historien om hur jag hamnade i Katolska Kyrkan. Men först lite romantik.

1993 hamnade jag åter igen på Komotobo Missionsstation som lärare åt missionärsbarnen. Jag var där i två år och blev bekant med en trevlig tjej på barnhemmet. Jag insåg så småningom att om jag skulle gifta mig så var det med henne. Om jag ville gifta mig överhuvudtaget var jag inte lika säker på. En viss dragning till klosterliv fanns faktiskt. Vid årskiftet 95/96 var jag ner och hälsade på i Kenya. Med stor vånda reste jag hem utan att ha friat, men när jag var i Sverige igen så stod allt plötsligt klart. Jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte friar till henne! Sagt och gjort. Jag skrev ett brev på knagglig kiswahili och sedan följde fyra nervösa veckor i väntan på svar. Svaret kom och det var "Ndiyo!"

Kort tid efter letade jag upp Gävles katolska församling i telefonkatalogen och tog kontakt med prästen där och berättade att jag ville bli katolik. Vi bestämde träff i kyrkan några dagar senare. Bland de första frågorna han ställde var om jag var gift. När jag svarade "-Nej, men snart!", så spred sig ett leende på hans läppar och han förklarade att man inte behöver konvertera om man ska gifta sig med en katolsk kvinna! Lite förvånad blev han när jag förklarade att min blivande hustru var kristen men inte katolik.
Jag började att besöka mässorna i Bollnäs och undervisas i katolsk tro. Under våren bestämdes det att bröllopet skulle stå i Komotobo och jag var inställd på att bo där resten av livet trots att jag inte hade något jobb där. Vi gifte oss i Maranatha Missions kyrka 27/7 -96. Undervisningen hade fått ett uppehåll men återupptogs av Father Angelo i Kehancha och 16/2 1997 så blev jag upptagen i Kyrkan. Min fru jobbade den dagen, så jag kände inte en kotte förutom Father Angelo i den smockfulla kyrkan. Det spelade ingen större roll eftersom jag alltid varit en ensamvarg och visste vad jag gjorde.

Innan jag konverterade fick jag höra av en av Komotobos missionärer att jag kanske skulle kunna få jobb på missionen, men att det naturligtvis skulle vara svårt om jag plötsligt blev katolik. Min stora dröm att kunna bilda familj, bo och jobba i Kenya var med andra ord nära att gå i uppfyllelse. Men jag gav ett snabbt nej till svar. Inget kunde stoppa mig nu när jag var så nära och jag ville inte ens fundera på saken. Jag var lite rädd att jag skulle ändra mig om jag började väga för- och nackdelar. Bättre fly än illa fäkta var mitt motto i den stunden.

Ofta får man höra resonemang om att olika samfund passar olika människor och en del menar att Katolska Kyrkan kanske passade mig bäst. Men så har aldrig jag resonerat. Jag har aldrig sökt efter en kyrka som passar min "smak". Jag har försökt finna det sanna och rätta oavsett hur bekvämt det skulle vara och om det faller mig i smaken. Det finns mycket som jag tycker fungerade bättre i Betel.
T ex. större engagemang bland medlemmarna, mindre stelt, duktigare predikanter (Fader Damian undantaget), lättsammare att ha med sig småbarn på gudstjänsterna m m. Fastan och bikten är ett par saker som jag tycker är väldigt jobbiga och obekväma i Katolska Kyrkan. Dessutom är det ju i mitt fall långt till närmsta kyrka. Att jag levt som "skogskatolik" har gjort att jag är pinsamt okunnig i många teologiska frågor och hur man rent praktiskt beter sig i mässan och det dagliga katolska livet trots 12 år som katolik. Men åter igen. Jag har aldrig, inte en sekund, ångrat mig!

11 kommentarer:

  1. En intressant läsning (utom kopplingarna till Knutby som jag inte förstår).Jag är glad att du funnit en tro som du tycker är värd att bygga på.Det är du värd att respekteras för.

    Bless /AnnaLena

    SvaraRadera
  2. Enda kopplingen är min rubrik "Vägen hem" som tv4:s tv-serie om Knutby också heter och att Betel är en församling med kopplingar till pingströrelsen och trosrörelsen. Jag skojade lite i första inlägget om mina 12 år som katolik att jag skulle kanske spetsa till med underrubriken "Från Knutby till Rom" för att skapa lite nyfikenhet. Smaklöst skämt måhända.

    SvaraRadera
  3. Underbar historia! Tack för att du delade med dig av den!

    En välsignad fasta önskar jag dig!
    /Rita

    SvaraRadera
  4. Intressant läsning som sagt. Jag är uppvuxen och kvar inom pingströrelsen och jag kan väl också hålla med om att jag stundtals känner mig obekväm när det blir allt för stojigt i mötena (även om det inte händer allt för ofta). Men att avfärda det som någon form att masspsykos eller dylikt vill jag nog inte. OK, i vissa fall kan det nog även vara så, men att helt avfärda det vore att avfärda det som hände vid pingsten i bibeln och att alla skulle kunna ta del av den helige ande.

    I övrigt är jag för dåligt insatt i likheter/skillnader mellan katolicismen och kristendomen. Vill läsa den nya boken "evangeliet enligt Rom" någongång. Kristendomen kommer ju från katolicismen, så jag tror att det mest är formerna som skiljer, men som sagt så vet jag för lite. Var i Rom förra året. Underbar stad. Så för den sakens skull så skulle jag väl kunna bli katolik:-)

    SvaraRadera
  5. Så starka ord som masspsykos använde jag faktiskt inte. Visst tror jag på den Helige Ande och mirakel, men inte att allt som påstås vara helig ande eller mirakel är det.
    Läs gärna boken "Evangeliet enligt Rom", men läs också vad Katolska Kyrkan säger om sig själv, för att få en lite balanserad bild.
    Apropå det, vilka håller du på i bandyslutspelet nu när inga oranga lag finns kvar?

    SvaraRadera
  6. Nej, du använde inte det ordet. Ber om ursäkt. Ja, det är nog mycket som sker "i anden" som inte är i anden. Svårt att veta vad som är vad faktiskt... Jag är en ganska tillbakadragen människa så jag drar ofta öronen åt mig och vill försvinna när det blir för mycket "drag". Hoppas Gud gillar mig ändå:-)

    Ja, det skulle vara kul att läsa på mer om katolska kyrkan. Religion som ämne var väl det jag tyckte sämst om i skolan och gillar det inte så mycket nu heller, men det vore bra att ha lite mer koll. Men då är väl i och för sig skolans läroböcker inte rätt ställe att gå till antar jag.

    Vad gäller bandyslutspelet så håller jag nog inte på något speciellt lag. I kvällens match håller jag nog på västerås av den anledningen att jag inte vill att Brobergarna ska bli så kaxiga. Sen får jag väl be om ursäkt men jag hoppas att något annat lag än Edsbyn vinner i år trots att jag har halva släkten där. Det var kul de första åren att ett hälsingelag vann, men för sportens skull så vore det bra med en annan segrare nu. Bara det inte blir Hammarby...

    SvaraRadera
  7. Sirius-Bajen vore ju en häftig final med en knapp förlust för Hammarby trots att man haft ledningen större delen av matchen.

    SvaraRadera
  8. Skadeglädjen är ju den bästa glädjen säger de. Alltid lika roligt att se Bajen falla på målsnöret varje år...

    SvaraRadera
  9. Först vill jag tacka dig Lachen för din fina beskrivning av din resa till katolska kyrkan. Jag har lovat mina bloggläsare en liknande berättelse, men jag har inte kommit igång än.
    Anders skriver så här: "I övrigt är jag för dåligt insatt i likheter/skillnader mellan katolicismen och kristendomen." Katolska kyrkan är kristen, katoliker är kristna, Anders.

    SvaraRadera
  10. Väldigt vad misstolkningar det var i dessa kommentarer:-) Ja, jag vet att katolska kyrkan är kristen. Är ju liksom samma rot om man säger så. Menade alltså skillnaden mellan katolicismen och vad det nu är man kallar den "övriga" kristenheten. Någon skillnad bör det väl vara. Annars så är väl Lachens resa som han här beskriver en resa från och till samma sak.

    SvaraRadera
  11. Fru Holmsten: Sent om cider har jag plockat bort mina fåniga ordlekarna om Knutby. Ber om ursäkt!

    SvaraRadera