tisdag 24 februari 2009

Vägen hem del 2

Den som hoppas på lite smaskiga hemskheter från min frikyrkliga uppväxt att gotta sig åt blir nog besviken. Men här följer fortsättningen om min "väg mot Rom" för den som ändå vill veta lite mer.

Några år efter att jag (i hemlighet) fattat beslutet att lämna församlingen, så hamnade jag på missionstationen Komotobo i Kenya som Betelförsamlingen varit med och startat. Jag tackade nej två år först till erbjudandet att jobba som lärare åt de svenska missionärs-barnen där. Jag var alldeles för blyg och osäker och hade aldrig satt min fot utanför Sveriges gränser. 1989 tog jag ändå mod till mig och reste. När jag kom hem efter ett år (20 kg lättare!), så var det turbulent i Betel. Det slutade med att Betels pastor och ganska många med honom lämnade och bildade en egen församling. Min egen släkt hamnade i var sitt läger och det var mycket jobbigt för alla. I det läget kändes det väldigt fel att lämna, så jag beslöt mig för att vänta med mitt uttåg.

Att det var till Katolska Kyrkan jag skulle visste jag redan då. Jag hade läst ganska mycket om Kyrkan och blivit inspirerad av författare som Chesterton och Sven Stolpe. Muggeridges film om Moder Teresa och påvens besök i Sverige gjorde också djupa intryck på mig. Men redan innan hade två icke-katoliker (ofrivilligt) hjälpt till att peka ut vägen åt mig. Den ene var en maranatapredikant (för övrigt far till tv-profilen Micke Leijnegard) som på ett möte predikade om nödvändigheten av splittringar inom kristenheten. Han menade att annars hade vi alla ju fortfarande varit katoliker!
Den andre var en lutheran vid namn Magnus Malm som jag beundrade från hans tid som redaktör för tidningen Nytt Liv (som senare blev Trots Allt). På ett kassettband hörde jag honom föreläsa om Guds förbund med Israel. Han tryckte mycket på att Gud inte bröt förbundet fastän Israels folk flera gånger betedde sig illa. Ett nytt förbund med ett annat folk var aldrig aktuellt. Det samma gällde den kristna kyrkan menade han. Han tillade att "Nu betyder ju inte det att vi alla borde vara katoliker". Han kom dock inte med någon bra förklaring på varför vi inte borde vara det.

Just dessa tankar har nog varit de avgörande för mig. Att Katolska Kyrkan är Kyrkan som Jesus grundat och inga dåliga präster eller påvar kan få Gud att försöka starta en ny och bättre. Ofta blir man uppmanad av andra kristna att förklara varför man blivit katolik och ibland blir man ganska hårt ansatt. En anledning till det kan vara att vi är ganska udda fåglar här i Sverige. (Globalt sett blir det ju lite annorlunda)
Men jag tycker helt klart "bevisbördan" ligger hos protestanterna. Vilka var de så tungt vägande skälen som gjorde det försvarbart att splittra Kyrkan? Franciskus hade inga roligare påvar att handskas med än Luther, men Franciskus valde att reformera Kyrkan genom att vara ödmjuk.

fortsättning följer...

1 kommentar:

  1. Tack för din berättelse.

    Det är mycket intressant, trovärdigt och..just det...ödmjukt!

    SvaraRadera